En match som alla andra.
Det var precis vad det här laget behövde.
Förlusten senast lämnade oss med massor av frågor - Luleå Hockey svarade på allihop.
Match nummer tre i kvartsfinalserien var oerhört viktig. Efter förlusten senast fanns det flera tveksamheter i Luleås spel. Jag oroade mig för den lätt bristande disciplinen, för målvaktsspelet, för skadorna, för hur laget skulle hantera ytterligare en förlust.
Framför allt oroade jag mig för spelet i numerärt överläge.
Det gjorde tränarna också.
- Det ska bara fungera, vi har tränat mycket och grabbarna är samspelta. Vi måste få det att fungera om vi ska slå ut Frölunda, sa Rönnqvist till mig i Scandinaviums katakomber.
Hans ord blev lätt profetiska.
Luleå har skakat ketchupflaskan under i stort sett hela säsongen. I går lossnade proppen. Tre mål kan framstå som lite efter nio försök i numerärt överläge, men procentuellt sett är det dubbelt så bra som Luleå presterat under grundserien. Frölunda har satsat på att släppa skott utifrån för att packa ihop framför mål och hittills har det varit framgångsrikt.
I går gjorde Luleå alla sina mål efter skott utifrån - och det skapar obekväma funderingar hos motståndarna.
Jonas Rönnqvist? Han har knappt något kvar att tänka på efter den här matchen.
¤ Boxplay.
Visst, Frölunda fick bara tre chanser. Men jag tyckte ändå att Luleå spelade betydligt bättre i numerärt underläge än under de två första matcherna. Frölunda har sett förvånansvärt bra ut i spelformen tidigare, nu kontrollerade hemmalaget händelserna.
¤ Johan Gustafsson.
Jag har dubbat Gustafsson till Luleås slutspelsmålvakt i år, den som ska vara förstavalet hela vägen fram till en eventuell final. I och med att David Rautio varit sjuk har ”JG” fått en gratischans att bevisa att jag har rätt – men under de två första matcherna tycker jag inte att han har tagit den.
Gustafsson har inte varit dålig på något sätt, men han har heller inte gjort de där riktiga idioträddningarna som vinner matcher. I går gjorde han de räddningarna – i andra perioden skapade faktiskt gästerna en hel del – och ska vara förstavalet även när Rautio kommer tillbaka.
Frölundas tröstmål glömmer vi, va?
¤ Skador.
Luleå saknade en högst kompetent kedja i Sami Sandell, Anton Hedman och Niklas Fogström. Framför allt är det spelare som tillför en fysisk dimension till lagets spel och trots deras frånvaro klarade Luleå av att spela jämnt med ett ganska hårt spelande Frölunda.
¤ Tekningar.
Chris Abbott har dominerat elitseriens tekningspunkter men i slutspelet har det gått dåligt för kanadensaren. I går fick han i alla fall vinna fler än han förlorade – men framför allt fick han hjälp. Linus Persson gick, något överraskande, in och vann sex av sina sju försök. Med Abbott i sviktande form är det viktigt att fler spelare vinner sina kamper.
¤ Linus Klasen.
Ryktet går om att den lille trollkarlen från Huddinge inte är en spelartyp för slutspelet. Fan vet var det kommer ifrån. Han har förvisso inte spelat om bucklan hittills under sin karriär, men under de kvalserier han varit med i har Klasen alltid varit en pålitlig poängplockare. I går skojade han friskt med frustrerade Frölundaspelare, skapade utvisningar och förvaltade dem.
¤ Coachningen.
I slutet av matchen spelade Luleå konstant med tuffingen Fredrik Svensson mot Frölundas ledargestalt Joel Lundqvist. Jag gillar det, Jonas Rönnqvist är inte särskilt förtjust i att trimma sin lagmaskin men både där och i powerplay märktes det att Luleås tränare tänkte i åtminstone delvis nya mönster.
¤¤ Slutresultatet är en sak. 3–1 låter inte så där väldigt överlägset.
Men Luleå skapade chanser till tre eller fyra mål till – Olaussons två stolpskott, Skrbeks miss, Jakobs och Koivistos frilägen – och trots att Frölunda i vissa stunder skapade lite press kändes det aldrig riktigt farligt.
Allt var, med andra ord, precis som vanligt. Det var precis vad som behövdes.
Nu kan jag inte se Luleå tappa den här serien – mycket talar för att den är avgjord redan på torsdag.