För fem-sex år sedan var Maria Näsström stor fixstjärna i Luleå Basket. Som pointguard ledde hon laget till tre raka SM-silver.
Men efter sju år i klubben skar det sig plötsligt. Maria Näsström och coachen Dennis Pihl hade ingen vidare kemi.
Såhär sa Näsström till NSD på våren 2007:
- Jag har väldigt svårt att hitta min roll i det här spelet. Det känns som att jag bara är i vägen och vet inte vad jag ska göra.
När säsongen var över kallades hon upp till den dåvarande sportchefen Peo Perssons kontor - och han förklarade att klubben inte ville ha kvar henne.
En chock förstås. Maria Näsström var visserligen redo för en Stockholmsflytt, men hon hade önskat sig ett trevligare avsked innan övergången till Solna.
- Det kändes lite konstigt just då, vi hade kanske kunnat skiljas åt på ett bättre sätt. Även om jag kände mig klar med Luleå var jag ledsen när jag flyttade härifrån. Att lämna en stad som betytt så mycket för mig var sorgligt, säger Maria Näsström nu.
Men hon poängterar att allt gammalt groll är historia.
- Det där är ingenting jag tänker på längre, jag känner mig jättevälkommen tillbaka. Sedan blev det en större grej än vad det var. Jag ville inte vara kvar och de ville inte ha kvar mig, det var inget mer med det. Men eftersom basketen är så stor här i Luleå blev det rubriker och jag skulle vara med både i TV och radio.
"Det krävdes något nytt"
Nu är Maria Näsström tillbaka i Luleå, denna gång som assisterande coach till Janne Johansson.
Men hade hon verkligen flyttat tillbaka om Dennis Pihl varit kvar som huvudtränare?
- Det går inte riktigt att spekulera i det. Om det inte varit för den nya satsningen hade jag nog inte ens varit påtänkt. Och för mig krävdes det något nytt för att jag skulle komma tillbaka. Det handlar inte om att jag inte tyckte om de som fanns i klubben då, det krävdes bara något nytt helt enkelt.
På fyra år har mycket hänt med 32-åriga Maria Näsström.
Hon har inte bara vunnit två SM-guld med Solna. Hon har dessutom sadlat om från spelare till tränare.
Det var i fjol som hennes knän sade i från. Efter två korsbandsskador fungerade det inte längre och hon tvingades se slutspelet från sidan som assisterande coach i Solna - till sin stora sorg.
- Förra säsongen var jättejobbig. Att tvingas stå på sidan när man bara vill in på planen, det är väldigt frustrerande. Jag har hört från andra som varit med om samma sak att det tar ungefär två år innan man vänjer sig, så jag hoppas att det blir lite enklare den här säsongen.
"Knäna håller inte"
Maria Näsström berättar att basketsuget fortfarande är enormt. Hon tvingas gång på gång att bromsa sig själv.
- Det är jättesvårt. På varje träningspass blir jag sugen på att hoppa in och spela. Inombords känner jag fortfarande att jag kan spela, även fast jag inte kan om du förstår vad jag menar.
Är det verkligen helt omöjligt?
- Ja, knäna håller inte. Jag klarar att träna på max kanske tre dagar i veckan och det räcker inte på den här nivån.
Så det blir inget spel i damligan den här säsongen?
- Nej, jag kommer inte att ha någon spellicens. Däremot ska jag försöka spela med någon lägre klubb, lite mer på motionsnivå. Om det blir någon tid över.
Hon är visserligen "bara" assisterande coach i Northland Basket den kommande säsongen, men känslan säger att Maria Näsström inte kommer stå som en tyst mus bakom huvudcoachen Janne Johansson.
- Vi håller fortfarande på att fila på vilken roll jag ska ha, men jag tror att den blir ganska stor. Det är viktigt för mig att vara involverad, jag vill inte vara någon som bara står i hallen och hejar på. Jag kommer att ha en stor del i planering och scouting, vi kommer nog dela upp arbetet så att det blir ganska lika.
Hon fortsätter:
- Sedan får det ju inte bli så att jag jobbar för mycket, det är ju inget heltidsjobb. Men det är svårt att sätta gränser för jag skulle ju kunna lägga hur många timmar som helst på det här, det är ju så kul.
- Och så måste jag säga stopp till Janne ibland, det finns ingen som kan prata lika mycket basket som han. Han kan ringa vilken tid som helst på dygnet och bara prata basket (skratt). Ibland kan det vara bra att tänka på något annat.
Efter tre SM-silver med Luleå, hur sugen är du på ett guld?
- Lite... Nej vars, självklart vill man ha ett guld. Vi har inte bestämt någon målsättning än, men att det här laget siktar högt ska man inte sticka under stolen med.