Ännu ett pass på gymmet i centrala stan är över. Ulrica Holmqvist, 22, hälsar och slår sig sen ner i skinnsoffan i träningscentrets största rum.
Premiärveckan är här – och power-forwarden ser fram emot torsdagens hemmamöte med seriefavoriten Udominate.
– Det känns jättekul. Man längtar ju verkligen. Det är riktigt kul att säsongen börjar, äntligen, säger Ulrica Holmqvist, som efter tre år med utlandsspel i Slovakien och Tjeckien nu har hunnit med några veckor i sin nya hemstad Luleå:
– Jag trivs jättebra här. Stan är hur härlig som helst och alla runt om bryr sig verkligen om basket. Det känns jätteroligt att det är sånt drag.
22-åringen har två SM-guld med Telge från 2011 och 2012 – nu ska hon representera klubben som de tre senaste säsongerna dominerat i basket-Sverige.
Trots det får mästarlaget kliva in i seriespelet och slå ur underläge.
– Ja, det är väl inte så konstigt med tanke på Umeås spelartrupp. Det är riktigt kul att man satsar bra i svensk basket, det är det som jag tycker man har saknat mycket i många år – att man inte riktigt har satsat på att spelare ska stanna i Sverige, säger Holmqvist, som absolut inte ser slaget förlorat redan på förhand:
– Jag tror framförallt att vi också får ett riktigt bra lag. Får vi jobba hårt tillsammans kommer nog bucklan komma till oss ändå, känner jag.
I oktober fyller landslagsforwarden 23 år. Trots det har hon redan hunnit med ett relativt långt utlandsäventyr och en hel del blågula insatser.
Varför hon vänder tillbaka nu?
– Jag känner att proffslivet sliter ganska mycket. Det känns skönt att komma hem till Sverige och få lite trygghet, säger Holmqvist, som dragits med en del småskador under utlandsåren, innan hon utvecklar:
– Här i Sverige är man lite, lite mer... Man har ett lite annorlunda tänk på spelare, man ser – om man får en skada – mer på framtiden. Där är det lite mer, att kommer du som proffs så har de köpt in dig för den säsongen. Det är lite mer att prestera då och nu snarare än att se en längre framtidsplanering för hur man ska utvecklas som spelare.
Sen tillägger hon:
– Men det är fortfarande samma här, jag förväntas ju att leverera här också. Men man är lite mer human i sättet man ser på spelare i Sverige. Eller, det är den uppfattningen som jag har fått när jag har varit utomlands. Sen är det alltid beroende på vilken klubb man kommer till, det ser alltid olika ut.
Vad gav utlandsåren dig?
– Väldigt, väldigt mycket. Framförallt mentalt, utanför basketen. Att klara sig själv och bo i ett annat land. Man växer verkligen upp – och jag har verkligen tyckt att det har varit jättekul att man faktiskt fått möjligheten att leva på sin sport och göra det man älskar.
Det livet får nu i alla fall stå i pausläge ett tag. Nu är det Luleå Basket och studier vid LTU som gäller för Ulrica Holmqvist.
Där läser hon en kandidat i sociologi och har så smått börjat blicka in i livet efter karriären.
– Som dambasketspelare tjänar man inte så pass mycket att man kan leva på det resten av livet. Man lever på sporten nu men det finns fortfarande ett liv efter basketen, så det är klart att man börjat fundera på vad man ska göra efteråt. Sen vill jag också lägga fram en plan så jag har möjligheter också när man väl slutar spela, säger Holmqvist.
Basketmässigt då, vad vill du tillföra?
– Jag vill framförallt tillföra tuffhet. Jag jobbar alltid hårt, det är väl det jag känner att jag definitivt kan föra in i laget. Jag har aldrig varit en jättestjärnspelare utan jag är mer den som jobbar hårt och sliter, säger Holmqvist, som med sina 186 centimeter är van att stångas med betydligt längre spelare:
– Det är väl kanske det som är den största grejen, att det jag kompenserar med min längd är att en lång spelare oftast inte tycker det är speciellt roligt med kontakt och att stå och gruffa och sånt. Min tuffhet kan ju överväga att jag inte är tillräckligt lång för att kunna stå emot dem.
Det måste kunna trigga en, att man är ett huvud kortare men att man ändå ska vinna den där matchen.
– När man ser en spelare som är 195 centimeter till två meter blir alla lite rädda men det är alltid roligt att kunna vara lite underdog och visa att det faktiskt går utan att vara superlång.
Så för dig blir det tvärtom.
– Ja, faktiskt. Det blir som en match i matchen, så är det ju när man matchar upp spelare – och att kunna spela mot en lång spelare är alltid roligare. Jag kan känna att jag kan utnyttja mina styrkor mer när jag spelar mot en lång spelare än en kort.