Det var just efter slutsignalen, Anna Barthold stod och vinkade till någon i publiken och jag ställde min sista fråga. Jag undrade hur det kändes när hon hörde publiken vråla när hon sprang in på sin hemmaplan i landslagslinnet.
Hon svarade först inte.
Istället höll hon upp sin bara vänsterarm och visade knottrorna.
– Kolla! Jag får gåshud bara du pratar om det. Jag älskar verkligen att spela här. Och människorna verkar ju tycka om mig lite grann också...
Det är inte svårt att förstå det.
Anna Barthold sprang rakt ut i jublet och gjorde den enskilt bästa insatsen av alla spelare under den första perioden. Hon satte sina tre skott, hon slet ner fyra returer och stal bollen av motståndarna två gånger (statistiken sa en steal, men jag såg vad jag såg). Sverige ledde med 17–12 efter första och alla som såg matchen insåg att den var avgjord. Kanske gjorde de svenska stjärnorna också det, för det var märkligt hur många felbeslut och enkla misstag som Ashley Key, tvillingarna Eldebrink och Lollo Halvarsson gjorde i anfallen under den första perioden. Efter paus blev offensiven betydligt bättre, jag tar för givet att coach Johansson hade en del att säga i omklädningsrummet, men då visade det sig också hur viktig Anna Barthold är – även för det svenska landslaget.
I Northland är hon en nyckelspelare, det vet ni om, hennes hoppskott från halvdistans är ett högeffektivt offensivt vapen och hennes ledaregenskaper och fysik firar stora triumfer i försvarsspelet. i den förra EM-kvalmatchen mot Ryssland var det ändå Danielle Hamilton-Carter som fick förtroendet från start av Lasse Johansson – eftersom hon, precis som många av ryskorna, är större än Barthold – men jag anser att Barthold alltid ska vara förstavalet.
Varför? Säg så här.
Efter tre och en halv minut i tredje perioden drog Barthold på sig sin tredje foul och fick sätta sig på bänken. Med 2.20 kvar kunde hon inte längre sitta kvar. Sverige släppte in 17 poäng i tredje perioden – men bara sex av dem med Barthold på planen.
Nu spelade det ingen roll, eftersom Sverige fick igång sin offensiv och utklassade Holland ändå, men utan Bartholds foulnöd hade differensen kunnat bli ännu större än de 27 poäng som Sverige till slut vann med.
Och det hade kanske behövts.
Om Sverige ska ta sig till EM bör laget dels vinna stort borta mot Holland, dels hemma mot Ryssland. Det är en oerhört svår uppgift – ja, Rysslandsmatchen, alltså – men jag tror inte att den är omöjlig. Så länge Anna Barthold får ett ännu större förtroende.
Hon är förvisso mindre än Hamilton-Carter, men med all sin rutin och spelintelligens är hon ändå en minst lika bra försvarare. Dessutom borde Sverige kunna använda henne betydligt mer i offensiven. I går gjorde Barthold tio poäng – trots att hon i praktiken aldrig får avsluta ett anfall. Hennes hoppskott är som sagt var dödligt, hon är bra på att skaffa sig lägen och borde kunna avlasta de tre stora avslutarna i Sverige.
Barthold är redan en stöttepelare i det svenska spelet – men efter den här insatsen vill jag helt enkelt se ännu mer av henne.
Själv var hon behagligt nedtonad efter sin högprocentiga insats.
– Det gick väl bra. Vi visste ju att Ryssland borta skulle bli svår, men vi kom ändå inte upp i nivå i den matchen. Därför var det skönt att få visa vårt rätta ansikte nu, på hemmaplan.
”Rätt bra”?
– Ja. Jag är nöjd, sa Barthold, och log det där varggrinet som Luleå lärt sig älska och resten av Sverige frukta.
Nu vill jag se det sätta skräck i Europa också.