Hon är årets forward i basketligan och när Josefin Vesterberg linkar fram för att ta emot sitt pris iförd collegetröja och knäskydd torkar hon en tår, en till. Publiken ställer sig upp, hyllar den fallne hjälten, Vesterberg linkar ut till sin plats på bänken.
Där sitter hon – vare sig vi, hon eller Lasse Lundgren vill det eller inte.
Väldigt mycket av uppsnacket inför den här finalen har handlat om hur Luleå Basket ska klara av att spela försvar utan Vesterberg. Det där har tränare Tillman försökt lösa, laget har tränat hårt för att klara av att fylla den gigantiska luckan.
Men ska jag vara riktigt ärlig var det inte försvaret som var problemet just den här matchen.
Det var anfallsspelet.
Det tog Luleå Basket 4 minuter och 43 sekunder att göra sina första poäng. Då hade Udominate gjort tio. Efter första perioden ledde Udominate ändå bara med 17–14, en skänk från ovan fullt i klass med när Moses israeliter bjöds på mannakalas i öknen.
Det lag vi lärt oss känna, det lag som tagit dubbla SM-titlar, brukar ta såna bjudningar och uppgradera dem till guldfester. Det här laget är annorlunda, osäkrare, vi har ännu inte sett det prestera på topp mer än vid enstaka tillfällen i slutspelet.
Därför var det ändå något slags styrkebesked vi fick se i andra perioden.
Jens Tillman beordrade stenhård bollpress, varje motståndare skulle utmanas och attackeras så fort de fick bollen. Det där hade kunnat utföras både bättre och intelligentare men det förde åtminstone med sig en viktig sak.
Hemmaspelarna började springa.
De sprang i försvar – och fick med sig felpass, stegfel och utrunna skottklockor.
De sprang i anfall – och fick med sig allt annat.
Plötsligt fick Ilaria Zanoni, Udominateförsvarets tydligaste referenspunkt, en tidig tredje foul.
Plötsligt fick Katie Bussey plats att attackera (hon kan inte träffa ett trepoängshav från en båt just nu) istället för att skjuta utifrån.
Plötsligt började belgiska insidespelaren Sofie Hendrickx bomba i trepoängare.
Matchen gick lite i stå efter paus, det blev ett skyttegravskrig, en skitig brottningsmatch snarare än basketpropaganda, och då är det lätt att tro att ett ganska mysigt och småtrevligt Luleå Basket skulle vika ner sig. Det här laget dansar, showar och leker sig fram – men ett SM-slutspel är inga pajaskonster.
Det är inte hä-hä och häpp-häpp.
När det såg som mörkast ut i slutet av fjärde, när Luleå Baskets tolvpoängsledning var nere i fyra, var det som att åtminstone några av spelarna insåg det.
Sofie Hendrickx var en titan, Anna Barthold och Allis Nyström (hade hon satt alla sina öppna lägen hade Luleå Basket vunnit med 30) hjälpte till. De slet och rev, de red på ljudvågorna från 2 700 strupar, de vann matchen med snabba händer och starka ben. Segern byggdes inte tack vare att Julie Vanloo och Katie Bussey trollade i ett par bollar, det gör de alltid. Det var försvaret som vann den här finalen – och det var det bästa besked som spelarna kunde få.
De kan, även utan Josefin Vesterberg – men det krävs ett jävla slit för att klara av det.
Ska jag vara ärlig så känns det som att det här var Udominates chans. Nu måste coachen Tamara Ruzic – det närmaste vi kommer en Bondskurk i svensk basket – åka hem och övertyga sina spelare att det går att slå Luleå Basket i två raka matcher.
Ett Luleå Basket som dessutom är bredare, piggare – och har avgörande matchen på hemmaplan.
Tror ni det går?
Inte jag heller.
Fan vet om ens Ruzic tror på det.
Det här är en kokande, pulserande, stekhet köttsoppa – med guldklimp.
Här vinner Luleå Basket.