Enligt fornnordisk mytologi var, i begynnelsen, jätten Ymer. Han brottades med sin son Oden, det gick sådär, Oden hade ihjäl farsgubben och byggde världen av hans kroppsdelar. Huvudskålen blev himlavalvet, blodet blev haven, av benen byggdes bergskedjor och av köttet skapades jorden.
Låter det bekant?
Samma sak håller på att hända här i Luleå – fast tvärt om, om ni förstår vad jag menar.
Peter Öqvist kom in i fjol, nu försöker han pussla ihop något stort från spillrorna av det som en gång var Sveriges bästa basketklubb.
På hemmaplan hittade han hjärta och lungor i Erik Edin, Adam Rönnqvist, Chrille Ryan och Tim Kearney. Från USA – eller Sundsvall – hämtades Alex Wesbys hjärna. På Bahamas hittade han Jaraun Burrows och hans lår. I år har ännu fler beståndsdelar adderats. Pigga ben? Ungtuppen Denzel Andersson. Snabba händer? Kroaten Toni Prostran. Överkropp? Vitryssen Nikita Meshcheriakov. Och så, till sist, Anton Saks ryggrad – tack vare högskoleverket.
Här och nu, i verkligheten, håller den fallne jätten faktiskt på att resa sig.
Det har varit många, långa, tunga år för herrbasketens bästa lag i Luleå. Jag har varit ömsom kritisk, ömsom hånfull, ömsom ilsken och ömsom sorgsen över det rådande tillståndet. Jag har sett Kodi Augustus le åt sitt lags förfall, jag har sett Johan Åkesson gråta över samma sak. Jag har hört ursäkter och bortförklaringar till leda.
Nu hör jag framtidstro och en försiktig optimism. Jag ser en vettig plan för hur föreningen ska ta sig framåt.
Jag känner mig, på fullaste allvar, en smula förhoppningsfull.
Lugubert.
Södertälje har dominerat svensk basket de senaste åren, på samma sätt som Plannja gjorde det förr i tiden, på samma sätt som Lars Mosesson och Charles Barton för ett par år sedan hävdade att det inte var möjligt att dominera svensk basket längre. Maskinen Södertälje är fortfarande laget att slå – men det känns som att det är rätt öppet om vem som är främste utmanaren. Borås storsatsar med halvgrå eminensen Pat Ryan vid rodret. Norrköping har Joakim Kjellbom, det räcker för att vara ett hot i svensk basket, och Sundsvall har några av ligans bästa spelare under klädsamt buttre Tommie Hansson.
Nån fler utmanare? Jo då. Ni känner väl hur marken skakar – den gamle jätten har vaknat.
Peter Öqvists filosofi är tydlig: Alla ska vara två meter långa och göra allt, hela tiden, så till den milda grad att en center lika gärna ska kunna spela pointguard. BC Luleås spel kommer inte att vara lika disciplinerat som Södertäljes, det kommer inte att vara lika guardorienterat som Borås eller lika styrt av stora kroppar som Norrköpings.
Däremot kommer BC Luleå att spela med ligans högsta fart – och det kan räcka väldigt långt.
Hur långt?
Hela. Jävla. Vägen. Men nyckelordet är fortfarande ”kan”.
Föreningen måste ha tur med sina värvningar och skador, laget måste hitta sina styrkor och inse sina svagheter, Peter Öqvist måste våga lita tillräckligt på de unga spelarna under grundserien för att de ska kunna hjälpa honom i slutspelet.
Det lär inte gå – men det är i alla fall inte omöjligt.
Kommer ni ihåg hur det var när vi hade ett riktigt bra herrlag i den här stan?
Den tiden verkar banne mig vara tillbaka.
Jätten har vaknat.