Anna Barthold har guldhatten käckt på svaj.
Igen.
Anna Barthold har klättrat upp för stegen.
Igen.
Anna Barthold klipper loss nätet från guldkorgen.
Igen.
Hon dansar medan hon gör det (inte dansa med saxen, Anna, absolut inte medan du står på en stege) och är det någon som förtjänat glädjen är det Luleå Baskets lagkapten.
I höstas försvann Anna Barthold plötsligt, tyst, och när hon kom tillbaka förstod vi varför. Hennes mamma dog hastigt, Barthold hann just ner till Sundsvall för att hålla hennes hand en sista gång, och sedan dess har allt handlat om det löfte hon gav till sin mamma.
Guldlöftet.
Varje gång hon springer in på parketten pekar Barthold upp mot himlen, mot mamma. Varje gång Barthold tar ett steg framåt gör hon det med mamman som följeslagare på skorna. Nu klipper hon nätet och allting är som vanligt – fast ingenting är som förut.
Det började som det alltid gjort, med en rysare. Efter en period stod det 18-17 och jag tyckte mig se Jason Vorhees smyga förbi bakom pressläktaren med målvaktsmask och machete.
Men i den andra perioden var det som att Anna Barthold fått nog. Hon har haft tillräckligt med drama för en säsong.
Barthold stal bollen, gjorde poäng. Tog retur, gjorde poäng – och fick ett bonuskast. Hon eldade igång publiken när Ilaria Zanoni skulle skjuta straffar, publiken vrålade bort bollen från ringen och Barthold firade med sina allra närmsta vänner.
Alla 2 700.
Där öppnades dammluckorna.
Hendrickx satte en trea – och blockade Ilaria Zanoni i anfallet efter.
Vanloo blev brutalt foulad – men satte båda straffkasten.
Danielle Hamilton Carter missade ett andra straffkast – men tog returen, skickade ut bollen till Stålvant som satte tre.
Det här är ett storlag i en storklubb, men det gör inte de tre raka gulden till en axelryckning. Sanningen är ju att det här laget, under de senaste tre åren, har besegrat demoner, favoritskap, svåra skador och fruktansvärda formsvackor.
2014 slogs laget mot silverförbannelsen, den som förföljt klubben under ett decennium. Stjärnan Cleo Forsman slet av sitt korsband i kvartsfinal – och slovenskan Tina Trebec slet av sitt i den första finalen.
2015 var laget inte särskilt sargat – Emily Correal missade någon final på grund av en trasig rygg – men det fanns ändå problem att övervinna. Det största? Kanadensiska guarden Miah-Marie Langlois var klappkass. Fram till finalerna, alltså. Då klev Langlois in och dominerade från ingenstans.
2016 har till stora delar handlat om Josefin Vesterberg, Hon slet sönder sitt knä i mitten av januari, sedan dess har Luleå Baskets spelare och ledare letat både form och försvarsspel. Lagom till den första finalen hittade de det – och resten är historia.
En historia på ett sätt som inget annat Luleålag och få andra svenska lag kunnat berätta.
Tåget gick där, med Bartholds bubblande vansinne. Ett gyllene lok med malmvagnar från Klondyke, drivet av en bubblande ångmaskin, den kokande kittel av förväntningar, blodtörst och rättmätig förstå sig på-attityd som eldar igång så fort basket-Luleå vädrar den minsta lilla chans till svenska mästerskap.
Anna Barthold vevade med armarna.
Basket-Luleå svarade med ett vrål.
Taktiskt hade Luleå tränat en del på att få mer rörelse närmare korgen, på att skapa större djup i sitt anfallsspel. Det gav utdelning, men det var inte det som vann matchen. Det var ren och skär matematik.
Om sex spelare ska spela mot sju spelare så kommer de sex spelarna att bli tröttare snabbare. Udominates ork tog helt enkelt slut.
Även om Udominate kämpade, slet och jobbade för att skapa kontakt, för att få nerv i matchen, var det över. På samma sätt som en katalansk tjur jagar en undflyende matador – spjuten svajar på ryggen, fradga droppar från mungiporna – jagade Udominate Luleå Basket. Alla visste hur det skulle sluta – men ingen hade samvete att berätta det för gästerna.
Deras dröm är för stark för att krossas på det sättet.
Udominate har varit så hysteriskt formtoppat och äckligt disciplinerat som ett lag kan bli utan att vinna. De har slagits mot samma skadehelvete som Luleå basket den här säsongen, de har spelat med trasiga axlar och trötta kroppar, de har aldrig gett upp. Frida Aili, Klaudia Lukacovicova, Tanya Massamba, Sally Kabengano och – framför allt – den gigantiska, över allt närvarande och frustrerande, Krista Gross och Ilaria Zanoni. Om slutspelets MVP kunde spela i ett förlorande lag hade duon varit min solklara kandidat. De här spelarna är tappra som en busslast minhundar och oerhört välcoachade. Jag har tidigare sagt att tränaren Tamara Ruzic är det närmaste vi kommer en Bond-skurk i svensk basket – om det varit sant hade hon haft James Bond i prydliga 400 grams köttfärsförpackningar hemma i frysen vid det här laget.
När Alexander den store såg vidden av sitt rike grät han, för det fanns inga fler världar att erövra. Jens Tillman är inte Alexander den store, han har slutat gråta över sina segrar, medan spelarna fortfarande sprang ärevarv hittade jag honom i en av skrubbarna under ena läktaren.
Ovanför honom dansade, hoppade, klappade 2 700 människor fram sin glädje över tredje raka SM-guldet. Tillman satt och surrade med sin kompis Fredrik Glader, den andra Luleåtränaren som tagit SM-guld i år. Han mumsande glatt på en skinkmacka, drack ett glas saft och torkade svetten ur pannan.
– Vad som finns kvar? Att vinna igen. Och igen. Det är det vi ska göra.
Räcker det?
– Det är allt som finns. Annars får vi vinna Eurocup. Eller så byter jag sport och blir assisterande åt Glader.
Jag är nästan säker på att Tillman skämtade.