För mig var storsegern mot ligatvåan Norrköping det sista beviset på att Luleå har det som krävs för att uträtta stora saker när SM-slutspelet startar om en månad.
Det lilla som saknades inför matchen i Stadium arena var en prestigeseger på bortaplan mot ett topplag och nu kom den på ett sätt som ingen kunnat förutspå.
Norrköping har den här vintern cementerat sig som ett av de bästa defensiva lagen men under matchens avslutade 20 minuterna blev laget överkört och isärplockat av Luleå som gjorde vad man ville. Och som så många gånger förr var det den dynamiska duon Toni Prostran och Jaraun Burrows som opererade på Norrköpings planhalva.
Dessa två stjärnor har de senaste månaderna klivit fram som ligans farligaste anfallsvapen och fortsätter hela tiden att förfina sitt samarbete. I dagsläget är det svårt att se något annat lag än regerande mästaren Södertälje som kan sätta stopp för dem.
Men bakom BC Luleås framgångar hittar vi också i lagkemin som efter en vinglig höst bara blivit bättre. Bakom stjärnorna har fler spelare blivit bekväma i sina roller – bland annat Alex Wesby som tvingats ta ett steg tillbaka offensivt med mindre bollkontakt som följd. En omställning som tagit tid men nu känns helt naturlig.
Christopher Ryan, som inte spelade mot Norrköping, har äntligen hittat balansen i sitt spel och av Adam Rönnqvist får tränaren Peter Öqvist allt han kan begära sju dagar i veckan. Rollspelarna Anton Saks, Denzel Andersson och Andreas von Uthman gör alla grovjobbet i det tysta.
Allt det här är en mix som faktiskt kan sluta med en SM-final – den första sedan 2010.
Guldnacket tar vi en annan gång.