Bara att ligatvåan Luleå satt sig i den situationen att allt kommer ned till en femte och avgörande match, 40 minuters basket mot det lag som valt att spela en säsong helt utan importspelare och slutade på en sjunde plats i tabellen känns overkligt. Mot det lag som Luleå hade lekstuga mot i två av tre matcher den här säsongen.
BC Luleå, Peter Öqvist, Håkan Larsson och spelarna satt sig i en situation där tre tveksamma foul på Jaraun Burrows efter fem minuter, en stukad fot, en undermålig domarinsats eller att Uppsala gör decenniets bästa match kan bestämma om säsongen kommer betygsättas som ett hejdundrande fiasko eller inte.
Det är ett läge som kan få många att duka under av pressen. Att inte våga spela ut och att bli rädd att förlora. Inte minst för BC Luleå-spelarna där minnet av förra säsongens kvartsfinalkollaps fortfarande ligger och skaver som en irriterande böld.
För så här är det: När två lag kommer till en avgörande match i ett slutspel har kvalitén på spelarna plötsligt mindre betydelse. X och O på taktiktavlan är överspelat och att just BC Luleå under tre månader var ligans hetaste lag är glömt sedan länge.
Nu handlar det om ett mentalt spel, att våga skjuta de stora skotten i de viktiga lägena och att vilja ta på sig hjälterollen – med risken att bli syndabock.
En avgörande match där allt ställs på sin spets är ett mentalt spel där tränaren Peter Öqvist måste får spelarna att glömma favoritpressen, intala alla att en femte och avgörande på hemmaplan är en gåva från gud med tanke på att laget förlorade den första på hemmaplan.
Har BC Luleå spelarna av det rätta virket? Kommer vi se glöden, galenskapen och hungern i deras blickar i kväll. Jag ser en Anton Saks, en Adam Rönnqvist, en Alex Wesby och en Jaraun Burrows ha det.
Men kan vi lita på att Toni Prostran slår följe?
Ja, det tror jag.