Att Luleå Basket har Sveriges bästa publik är inget nytt. Att klubben har den bästa organisationen och mest pengar är numera en självklarhet. Att mästarklubben sitter på de smartaste och skickligaste spelarna är följdaktligen precis som det ska vara.
Men det räcker inte.
Laget är, tillsammans med Udominate, störst och starkast också. Något som syns på många sätt.
Luleå Basket har till exempel sex spelare mellan 184 och 192 centimeter – något som självklart syns i statistiken hela tiden. I den förra ligamatchen mot erkänt fysiska Sallén vann mästarlaget returstatistiken med förkrossande 50–27.
Mot Norrköping blev siffrorna klara 38–29.
Det säger en del.
Och en av de spelare som går bräschen för Luleå Basket i det fysiska spelet är den 192 centimeter långa landslagscentern Danelle Hamilton-Carter. Stor, stark, orädd och oöm.
– Det är inte så att jag går omkring och känner mig som värsta fysmonstret hela tiden. Jag tycker alltid det blir buffligt i alla ligamatcher men kanske kör alla lag på lite hårdare mot, sa hon med ett snett leende.
Nog måste det kännas att ni är mycket större än de flesta andra lagen?
– Ja, absolut. Vi kan skapa många ”miss-matches” ute på plan och då är det svårt att spela mot oss. Så är det förstås
Men..?
– Jag tycker det som separerar oss mot de andra lagen är vår ork. Vi har en högre växel, vi springer bra och har en nivå till där vi kan explodera under matcherna, sa Hamilton-Carter som fick se sitt lag göra en match i mängden mot det förra storlaget Norrköping.
Topparna var höga, dalarna stundtals djupa men till sist blev det ganska okej.
– Vi blev lite passiva ibland och vi är inte nöjda med att släppa in 69 poäng, sa insidestjärnan som på sina 21 spelminuter jobbade i 6 poäng och krigade till sig 5 returer.
Inte alltid så vackert men likafullt viktigt, inte minst när Europaspelet väntar runt hörnet.
– Jag tycker vi är precis det ska vi vara. Vi gör framsteg varje dag på träningarna men ska fortfarande växa enormt mycket under säsongen, sa 25-åriga Hamilton-Carter samtidigt som hyllningarna från Sveriges bästa, och kanske enda, basketklack aldrig ville ta slut efter slutsignalen.
– Det är grymt. Helt otroligt. Att de finns i damligan är helt enormt och alla gör ett jättejobb. När jag spelade Euroleague i Tjeckien hade vi knappt publik på matcherna och det är den högsta nivån som finns.