BC Luleå har precis avslutat sitt tisdagspass när vi slår oss ner på en av de nedersta bänkraderna.
48 timmar senare kommer Luleå Energi arena fyllas upp av en förväntansfull publik – och mångas ögon lär vara riktade mot den 19-årige forwardstalangen som har hyllats av alla under försäsongen.
Denzel Andersson har slagit igenom med dunder och brak, men själv tar han succén med ro.
– Visst, man känner lite press. Men jag tar det som det kommer, säger Denzel Andersson avslappnat innan han kommer in på kvällens premiär – som också blir hans ligadebut:
– Det ska bli jättekul och spännande.
Vad har du för drömscenario i premiären?
– Ojdå, så långt har jag inte tänkt än. Men dunka är alltid kul, säger han och skrattar.
Resan till basketligan har gått snabbt, riktigt snabbt – framförallt om man väger in hur de tre åren på basketgymnasiet har sett ut.
Under de två första säsongen blev det totalt bara 18 matcher på grund av hopparknä och det var först i fjol som han kunde genomföra en hel vinter.
– Det var lite smått frustrerande att sitta där på sidan i nästan varje match och kolla på när alla andra spelade – och sen inte kunna vara med på träningar och köra gym och rehab hela tiden, säger Denzel Andersson.
Hur känns knäna nu?
– Bra faktiskt. Visst, de är alltid lite småömma men det är sånt man får bli van vid. Det har inte varit några större problem hittills, säger han och berättar att han fortfarande kör daglig rehabilitering:
– Det blir excentriska övningar för att stärka musklerna runt knäet. Det gjorde jag i två år på BG och jag fortsätter att göra det för att kunna hålla en hel säsong här. Jag brukar köra det innan jag går och lägger mig.
För två år sen, kunde du då tänka dig att du nu skulle förbereda dig för debut i ligan?
– Just då trodde jag inte på det men sen sista året började jag få tankar på att det kanske blir ligan för mig när det gick så bra i division I.
När Denzel Andersson var liten grabb flyttade han, mamma Kristina och storasyster Isabell från Sundsvall till Hudiksvall – och det var då basketkarriären inleddes, i KFUM Hudik Basket.
Där blev familjen en familj även på planen, då mamma var tränare både för honom och syrran.
– Vi hade inget riktigt killag när jag var yngre så jag fick träna med min systers lag som var fem år äldre. Så jag fick dispens att spela matcher med dem istället. Det var mycket bollteknik och många passningar och det var jättekul, säger Andersson och berättar att morsan har varit ett stort stöd både under karriären och skadeperioden på BG:
– Hon har hjälpt mig jättemycket, som när jag började andra året på BG – då var jag borta de två första två månaderna på grund av knäna. Då hjälpte hon mig att fortfarande hålla mig motiverad och hålla huvudet uppe med enkla ord som ”det är lugnt, det kommer bli bra – om du bara sköter rehabiliteringen så kommer din tur också”.
Basketgenerna stannar inte här – utan pappa Jay Anderson, som gick bort efter en tids sjukdom 2009, spelade två säsonger i NBA och blev mästare med Boston Celtics 1976. Han tränade sedan bland annat Helsingborg och Sundsvall i basketligan.
– När man har träffat folk runt om i Sverige så har det betytt mycket när de har berättat att de kände min pappa och att han var en jättetrevlig människa och att han alltid kom med ett stort leende. Man blir alltid glad av att höra det och när jag inte själv kände honom så jättebra så är det kul att höra att han var en bra människa, säger Denzel Andersson, som den här säsongen kommer att bära samma nummer som pappa Jay hade i Boston:
– När han spelade där och fick sin NBA-ring hade han 42 så jag kände att det skulle vara smått kul att ha det numret nu när man fick chansen.
Sen tillägger han:
– 42 passar nog bra och de som inte vet varför jag har det får komma fram och fråga.
Pappas framgångsrika karriär har också inspirerat honom på basketplanen och redan tidigt i karriären bestämde sig Denzel Anderson för att försöka gå i hans fotspår.
– Han spelade i NBA och det var jättestort och då tänkte jag att jag ska bli lika bra eller bättre än honom. Det är väl det som är målet.