Northland Baskets landslagsguard Martina Stålvant hade ingen optimal uppladdning inför lagets första match på det nya året – det mot Mark.
Tre dagars sjukdom, två av dem däckad i sängen med en mäktig förkylning.
– Jag har inte haft feber – bara varit helt däckad, nästan knockad, sa hon efter 72–54 mot Mark.
Dagen före uppkast var Stålvant nästan ett uträknat kort men efter uppvärmningen gav hon klartecken till tränare Jens Tillman.
– Det var upp till mig att bestämma och när väl adrenalinet slår på är det svårt att stå över. Efter ett tre veckor långt upphåll vill man hemskt gärna spela match, sa 25-åringen med rosslig stämma, snorig näsa och knallröda ögon.
Och som väntat fick Stålvant ingen mjukstart. Med den tuffa förkylningen i kroppen gick det mesta i trötthetens tecken.
Som lag hade Northland alla möjliga problem med ett vilt kämpade Mark och Martina Stålvant var inget undantag.
Bara åtta spelminuter och noll av fem från golvet efter första halvlek var inget som en landslagsguard kunde vara nöjd med.
– Vi missade allt, jag missade allt, men sådan är basketen. Vi fick alla möjliga öppna skott och det är bara att fortsätta att skjuta – till sist lossnar det, sa hon.
För Martina Stålvant tog det exakt 33 minuter och 30 sekunder.
Då sänkte hon sin första trea till 54–47 och höjde näven i skyn.
En minut senare kom trean som gav 59–49.
Anfallet efter stängde Stålvant butiken med 62–49.
Lättad?
– Visst var det kul att sätta några skott till sist. Jag är en skytt och ska skjuta, sa han.
Även om Martina Stålvant svarade för de spektakulära och de matchavgörande poängen var kvällens osjungna hjältar i Northland de stora spelarna Anna Barthold (14 returer) Josefin Vesterberg (13 returer) och Moa Lundqvist (4 returer) som fick slita ont inside när både Tina Trebec och Allis Nyström saknades.
– Våra stora tjejer gjorde ett jättejobb, sa Martina Stålvant och fick medhåll av tränaren Jens Tillman som fick se sitt lag göra ännu en kväll på kontoret utan att nå de himmelska höjderna.
– Det var godkänt men inte mycket mer. Vi såg jäkligt trötta ut i första halvlek men fortsatte tro på det vi gjorde och till sist orkade inte Mark.
Men visst finns det mer att hämta?
– Absolut. Jag är inte orolig, det kommer.