Att kalla BC Luleås premiärer för klang- och jubelföreställningar nu för tiden är en överdrift som gränsar till lagbrott. Ett tusental halvt intresserade försökte se en framtid, men det blev mest en historielektion.
Det började fantastiskt bra, det ska jag vara ärlig och säga. De första 15 minuterna av matchen bjöd Luleå på den bästa offensiven jag sett på tre-fyra år. Det var rörligt, det var innovativt, det var tekniskt och taktiskt briljant.
Det var överraskande bra.
Sen blev det som vanligt.
Stillastående. Fundersamt. Slarvigt. Överkonstruktivt, på gränsen till clownskola. De främsta syndarna var Toni Prostran och Jaraun Burrows, men alla hjälpte till.
Alla?
Nej. ”En liten by med tappra galler…”, och allt det där. Vilka som druckit av trolldrycken? Valpen, vitryssen och Wesby.
Alex Wesby är snart 35, men han glider genom luften som om han vore en tonåring. I första halvlek stod han för 18 poäng, skillnaden mellan BC Luleå och Nässjö var 15, så den logiska kopplingen är att han var skillnaden mellan lagen.
Att kalla Chrille Ryan för ”valp” är kanske att ta i, han har ändå hunnit bli 25 (vars tar åren vägen nu för tiden?). Han snabba högerlayups sårar samtliga lag i ligan, han kan springa åttor runt de flesta försvar.
Sen var det vitryssen.
Nikita Meshcheriakov tillhör den där typen av spelare som jag är väldigt, väldigt förtjust i. De som tar kamperna, de vinner tekningar, de sliter i motståndartröjor och sköter sina defensiva åtaganden utan att gnälla. När de gör något offensivt gör de det rejält, utan att ens fundera på snurrfinter, dunkar eller klacksparkar.
Tre tappra krigare, var och en med sin framgångsrika period av matchen. Men det fanns en kille som var så het att han måste ha ramlat ner i grytan med trolldryck, ätit upp den och slukat brasan till efterrätt.
Med fem minuter kvar av sista perioden var BC Luleå på väg mot en direkt förnedrande förlust. Nässjö hade hämtat ikapp till 55¬-56 och Anton Saks höll på att bli fastpressad under egen korg. Adam Rönnqvist hjälpte honom, krånglade sig till sist bort från sin gubbe och drev upp bollen. Rönnqvist slängde den i blindo upp under korgen – där Jaraun Burrows dök upp och dunkade in den. Efter det gjorde Rönnqvist tio poäng, tog två returer och hade ett fantastiskt samspel med Chrille Ryan. Ändå valde tränaren Peter Öqvist att ta ut Ryan och byta in krånglige Toni Prostran igen. Resultatet? Ett stegfel från Prostran. Nu spelade det ingen roll, Rönnqvist var tillräckligt bra för att avgöra på egen hand där på slutet, men jag är ändå tveksam till att Öqvist gjorde rätt.
Så jag frågade honom.
– Alltså, jag förstår hur du menar, Chrille var jättebra. Men det här är en lång resa och det finns andra faktorer att ta med i beräkningen.
Vilka?
– Hur Nässjö spelade sen. Med Toni på planen stoppar de sin bästa guardförsvarare på honom. Det gör att Adam får en tvåmetersgubbe mot sig – och det gör att han kan avgöra det med sin fart. Dessutom blir deras anfallsspel lättlästa eftersom de hela tiden kommer att leta tvåmetersgubben som spelar mot Adam. Det hjälper oss också.
Så i grund och botten var det här en coachseger?
– Nej, absolut inte. En Adam Rönnqvist-seger, däremot. Vilken jävla matchvinnare.
Att det ser för bedrövligt ut fläckvis må vara hänt, det här var bara första matchen och Öqvists lilla klyscha om att det är en lång resa är lika sann som utsliten.
Det viktigaste var att Luleå vann. Är det något som Luleå Hockeys seriestart lärt oss är det vikten av segrar. Om vi lärt oss något mer?
Det behövs betydligt mer från betydligt fler om inte ännu ett topptippat Luleålag ska få problem.
Till sist: Den där fantastiske talangen som alla snackat om? Denzel Anderssons närvaro märktes tre gånger under matchen. När han vann uppkastet, när han studsade bollen på sin egen fot i anfallet efter samt när han jagade ikapp en kontrande motståndare och slog bollen ur händerna på honom. En helt okej debut för en 19-åring. Vi behöver inte låtsas som att han var varken bättre eller sämre än så.