I höstas åkte jag ner till ett regnigt Helsingborg för att följa Johanna Mattssons väg tillbaka till den yttersta världseliten. Jag hängde med henne till träningslokalen, jag åt räksallad med henne på favoritrestaurangen och vi pratade om knäskador, besvikelse – och avundsjuka.
För medan hennes lillasyster Sofia tog familjens första VM-guld i Baku 2010 låg Johanna på deras gemensamma hotellrum och gjorde armhävningar. Två veckor innan mästerskapet, där hon själv var favorit, hade hon nämligen slitit av korsbandet.
För första gången.
"Jag ska inte säga att jag var avundsjuk, det är egentligen för starkt. Men jag hade lite svårt att glädjas med henne", sa Johanna i höstas.
Jag tror inte att hon hade lika svårt att glädjas i går kväll.
Johanna Mattsson tog sitt andra EM-guld – hon var först i familjen att vinna ett internationellt seniormästerskap – i förrgår. Under de fyra år som gått sedan har Johanna Mattsson förvisso kunnat brottas ibland, men hon har åkt på ytterligare två svåra knäskador. Den senaste, strax innan OS i London 2012, krävde två operationer och 18 månaders rehabiliteringsträning. Hennes väg mellan det första guldet och det senaste är en av de mest imponerande uppvisningarna i envishet jag har varit med om.
Sofia Mattsson? Hon har haft sin beskärda del av skador hon också, bara inte lika stor som sin syster. Den senaste kom bara fyra veckor innan EM.
Då bröt hon handen.
Tänk er själva. Hon brottades mot en världselit som dels var högst medveten om att hon hade ont i näven, dels inte tvekade en sekund att utnyttja den skadan för egen vinning. Trots att hon i varje given situation tvingades både använda och skydda sin skadade hand vann Sofia Mattsson samtliga matcher och försvarade EM-titeln.
Utan att tappa en enda poäng.
Systrarna Mattsson är tillbaka, de är hårdare än järnet i Kaptensmalmen och starkare än bergtruckarna i Aitikgruvan. För första gången någonsin, trots alla deras mästerskapsmedaljer, fullbordade de en historisk gyllene Gällivaredubbel.
Nu handlar kampen om världsherraväldet i 53- och 58-kilosklasserna om en enda sak:
Norrbotten mot Japan.
Jag ser redan fram emot OS i Rio 2016.