Året var 1963, chefredaktören hette Lars Fagerström och på NSD:s huvudredaktion på Fabriksgatan 6, nära järnvägsstationen i Boden, hade en klurig reporter med rötterna i Västmanland kläckt en idé om en läsartävling inför julen.
– Vi döper den till Smaskis, sa jag. Namnet kom av sig själv, en gris smaskar ju när den äter. Redaktionschefen Arne Elmbrandt tände på alla cylindrar. Det var en på annonsavdelningen som var inblandad också, men jag minns inte vad han hette, säger Viking Höök, som numera är 81 år och sedan länge bosatt i Haninge.
Gissa Smaskis vikt lanserades den 30 oktober med en bild av en gris, som då åt upp sig efter bästa förmåga på Owe Ericsons grisfarm utanför Boden. Första pris var grisen själv.
Svaret från läsarna blev överväldigande. Över 26 000 kuponger skickades in och när det rätta svaret dragits visade det sig att 74,5-kilosbjässen hamnade på bordet hemma hos 19-åriga hårfrisörskeeleven Ethel Nilsson i Älvsbyn.
Sedan dess har Smaskis, likt en norrbottnisk Särimner, ätits upp och återuppstått år efter år.
Episoderna är många och historierna sitter i väggarna på NSD. Som den första tiden, när Smaskis dagarna före julafton levererades hel och nedfryst hem till en ovetande vinnare.
– Jag minns en gång när jag och blivande chefredaktören Carl-Erik Pehrson släpade in en jättelik, stelfrusen gris till en familj i Luleå. Sedan skulle vi ha familjen att posera vid grisen. Barnen blev ju olyckliga först, förstås. Och inte var det enkelt att ta hand om grisen heller. Den skulle ju styckas och malas, säger NSD:s förra fotochef Lennart Norman.
En annan gång levererades Smaskis styckad i kartong till en familj som inte hade frysbox.
Smaskis bytte skepnad, blev en korg med julmat och sedermera ett presentkort. Men populariteten höll i sig. Veckodragningar infördes och fler priser tillkom; jultallrik, julost och Smaskis-skärbräda till exempel.
Kupongskörden låg stabilt mellan 25 000–50 000 i stort sett varje år. Smaskis succé blev till och med ett problem.
Roland Lindgren, biträdande annonschef i Norrbottens media, minns när han jobbade som annonssäljare i Boden i mitten av 1970-talet och posten kom på lördagar.
– Det kom en hel säck med svar. I den skulle man försöka hitta ett annonsmanus, det var ett helsicke.
NSD:s förra annonschef Anders Holmberg tog sig an Smaskis 1965 och höll i tävlingen till sin död 2008. Då var han 73 år.
– Farsan förde all möjlig statistik. Alla svaren räknades och bokfördes, till och med kommunvis. Själv fick jag jobba med att sprätta kuvert och skicka ut presentkort ända från att jag var liten, säger sonen Andreas Holmberg.
1988 skakades tävlingen av en protest. En man i Gunnarsbyn ansåg att NSD missat hans svar, som var på hektot korrekt. Protesten avslogs. Många hade gissat på samma vikt och lottning hade genomförts.
1997 blev det huvudbry efter att Luleåkillen Simon Andreasson, 19 månader, gissat rätt. Farmor Anne-Maj erkände sig skyldig till att ha skickat in flera kuponger i barnbarnens namn.
Och i mitten av 2000-talet försökte NSD:s dåvarande chefredaktör Lennart Håkansson lägga ned Smaskis. Ramaskriet från läsarna fick telefonväxeln att glöda.
NSD:s förra receptionist Ann-Marie Wikström har för övrigt kallats Smaskis ständige sekreterare.
– Herregud vad många samtal man fick. Först frågade läsarna när tävlingen skulle börja. Och sen kom alla regelfrågor och vad man skulle skriva på kuverten. Jag har ju också varit med och dragit vinnaren någon gång, säger hon.
Enligt de strikta reglerna ska Smaskis vägas på bandet hos ett slakteri vid ett visst datum och ett visst klockslag. I år levererades siffran via telefon från Alviksgrisen i måndags. Smaskis vägde 78,3 kilo – och vinnare av den 50:e årgången blev Kjell Juhlin, 65, i Bredåker.
– Jaså, det var det värsta. Nog har jag varit med i tävlingen några gånger tidigare men det här var oväntat, säger han.
Presentkortet på 1000 kronor kommer väl till pass.
– Julskinkan är inte inhandlad ännu. Så det här sitter fint.
Och så slipper ju stycka själv, Kjell.
Fotnot: Dokumentet har tidigare publicerats i NSD i december 2012.