Ett lag vinner, ett annat förlorar. Hur mycket finns det egentligen att berätta om en fotbollssäsong?
Mycket ska det visa sig.
När min kaffekopp är urdrucken så har Johan Kalin bara värmt läpparna mot ytan. Däremot har han hunnit dela med sig av en fascinerande berättelse om livet som huvudtränare i Nepals huvudstad Katmandu.
37-åringen – som tidigare somrar har lagt semestern i Indien för att få sol och bad samtidigt som han har kunnat specialstudera sydasiatisk fotboll – hoppade i oktober på ett jobb i Machhindra FC i landets högstaliga.
"Jag var nog mest snopen"
Ett äventyr som skiljde sig rejält mot hans tidigare uppdrag i norrbottniska division III-klubbar och som inte var helt friktionsfritt inledningsvis.
* Han plockade snabbt bort lagkaptensbindeln från storstjärnan eftersom han hade missat en träningsvecka. Och då ska man veta att de inhemska spelarna var vana vid ett lugnt träningsklimat och att man till exempel ställde in om det regnade.
– Det är klart att han inte var nöjd i början men efter ett tag satt vi och resonerade och sen hade han sin bästa säsong nånsin och vann skytteligan. Jag kände att jag ville ha in det här med att träningen är viktig och att alla är lika mycket värda i truppen. Inte statuera exempel kanske, men ändå visa att det inte spelar någon roll vem man är, säger Johan Kalin.
Fick han förresten tillbaka bindeln sen?
– Nä, den gick till mittbacken – och han hade också sin bästa säsong i karriären. Anfallaren blev utsedd till bästa forward i ligan och mittbacken till bästa back, så i slutändan blev det jättelyckat.
* Redan efter tredje cupmatchen – innan ligastarten – var han rejält ifrågasatt.
– En morgon när jag öppnade dörren låg det en krossad fågel ute på bron... Det var mycket kritik mot spelsättet, att det var för defensivt. Jag försökte förklara att vi måste börja bygga där och att vi sen får utveckla, men det var många som var ganska fräna då.
Hur reagerar man på det?
– Jag var nog mest snopen. Min första reaktion var att den hade flugit in i dörren men sen förstod man att den nog inte hade gjort det. Den var ju platt...
* Ligastarten blev inte heller vad varken han, laget eller klubbledningen hade hoppats på. Efter tre raka 0–1-förluster ställdes allt på sin spets: Luleåsonen kände att ett nederlag till skulle innebära en enkelbiljett tillbaka till Sverige. Men någon fler förlust blev det inte, istället radade Machhindra – som tidigare slutat sexa som bäst i ligan – upp segrar och när säsongen summerades återfanns de på en andraplats.
– Med facit i hand är jag jätteglad att jag fick testa den tuffa biten, när det verkligen viner runt öronen. Jag hör ju verkligen från läktaren hur de vill sparka tränaren och det var var jättelärorikt att få testa jobba under press, säger Kalin och tillägger:
– Och i slutändan var vi det bästa laget men förlusterna i början kostade oss för mycket. Fast i tidningarna stod det mycket att vi inte vann ligan men att vi vann folkets hjärta och att vi förändrade spelet. Så jag tror nog att vi i laget och supportrarna kände oss som vinnare, säger Kalin.
Fansens favorit
Till en början ansågs han spela för defensivt och de 20-25 journalister som alltid var på presskonferensen efter matcherna tyckte att han var lite tråkig och gjorde hans citat roligare. Men med segrarna vände vinden och när landet – som är rankat 164:a i världen – skulle utse en ny förbundskapten fick Johan Kalin 82 procent av rösterna på en av landets största sportsajter.
Och jobbet blev hans – i 45 minuter. Sen fick han sparken.
– Det var ett korttidskontrakt i en månad över två matcher. De skulle spela mot Jemen och Filippinerna och ville ha mig som assisterande tränare men jag kände att jag och han som blev headcoach inte jobbade likadant, så jag tackade nej. Men de fortsatte att ringa och till slut så satt vi en fredag på förbundet i några timmar och vi kom till slut överens om att ha delat ansvar, säger Kalin och utvecklar:
– Då skulle jag få taktik, träningar, media och allting egentligen. Då kände jag ”fan, då är jag ju förbundskapten”. På pappret delade jag det men det var som ändå mitt jobb. Så vi skakade hand på det och kollade ut lägenheten jag skulle bo i. På lördag morgon skulle vi sen skriva kontrakt och på måndag skulle jag tydligen till Qatar och spela mot Jemen.
Men säg den glädje som varar för evigt. Väl tillbaka på hotellet ringde förbundet upp och sa att de hade ändrat sig.
Luleåsonen tror sig veta varför.
– Jag tror de tyckte att jag var för besvärlig, att jag inte bara sa tack och ja utan att jag ville ta ut laget själv och jobba efter min filosofi. Där nere får man inte göra det, det är presidenten som tar ut laget. Antingen så köper man det eller så köper man det inte.
"Inget konkret på bordet"
Istället för landslaget återvände han till Machhindra för att avsluta säsongen med några minicuper. Men en kvart innan bussen avgick till den första uppstod problem.
Då fick han ett papper med startelvan i sin hand – som klubbens president hade tagit ut. Och i den elvan ingick fem nyförvärv, varav fyra var landslagsspelare.
– Jag sa att jag inte jobbar på det sättet och avgick utanför bussen. Men vi hade ett möte på kvällen och sen fick jag ta ut truppen och flög dit nästa dag.
– Sen är man ju lite tjurig så jag satte fyra av de här landslagsspelarna på bänken – och tyvärr förlorade vi i förlängningen. Då var inte presidenten så nöjd och sa ”coach, det här blev en dyr match för mig”. Men det kändes viktigt att stå upp för de spelarna som hade tagit oss dit.
Vill du tillbaka?
– Vi får se. Nepal är kanske inte förstaspåret men det kanske kan dyka upp något i regionen. Jag har inget konkret på bordet men det är några klubbar som har hört av sig och vill ha in CV, framförallt i Indien. Och Indien hade varit häftigt, men man måste ha en jäkla tur . Det är en oerhörd konkurrens om jobben och villkoren och bostadsorten ska vara rätt. Det är lite speciellt att leva och bo i Indien till exempel och alla städer kanske inte lockar lika mycket. Det känns lite 50/50 just nu.