Ohtana/Aapua hade betydligt mer än Notviken att slåss mot under onsdagskvällen. För det första: Jakten på säsongens första seger. För det andra: Hjärnspökena som raset mot Täfteå (O/A tappade då 3–0 till 3–3 i andra halvlek) gav. För det tredje: Tunavallens konstgräs som man inte hade vunnit på sen 2008.
Efter 90 minuter fotboll hade man brottat ner allt motstånd – trots att matchen mot Täfteå gjorde sig påmind när hemmalaget jagade en kvittering i slutet.
– Efter att ha tappat den där mot Täfteå var det nästan det enda man tänkte på sista fem, att "jävlar – vi måste ta det här". Och skulle vi ha tappat det här också till 3–3 hade det varit en jävla besvikelse. Det är fantastiskt skönt att vi kunde bita ihop och ta det här. Helt sjukt alltså, säger målvakten Johannes Ylipää innan han kommer in på den dystra sviten på Tunavallen:
– Det är väl sju år sen som vi har vunnit här så det var jävla på tiden.
Joel Hiltunen gav Ohtana/Aapua ledningen i 16:e minuten, Pierré Boman kvitterade 20 minuter senare – men strax innan paus gav Adam Zingmark återigen gästerna ledningen.
När Johan Svanlöv, efter målvaktsretur, sköt 1–3 med halvtimmen kvar såg det ut som att O/A skulle få lite arbetsro.
Daniel Öman och Notviken ville dock annat och efter reduceringen pressade hemmalaget på rejält.
Och i slutminuten kom drömläget: Assam Alhossin blev helt ren med Johannes Ylipää – men målvakten drömräddade.
– Jag tycker att jag läste honom bra men det är väl en hel del tur, säger Ylipää, som blev matchens lirare, ödmjukt.
Varför vinner ni?
– Vi gör ett jävla jobb, det är därför vi vinner.
I Notvikenlägret var det betydligt dystrare miner. Trots stort bollinnehav fick man lämna matchen utan poäng.
Då var det en besviken lagkapten som tågade av planen.
– Det är åt helvete, det är inte kul. Vad har de? Fyra chanser kanske och gör tre mål. Det är det de har. Sen har vi liksom 300 som vi måste göra mål på. En sån här match ska vi vinna, säger Daniel Engberg.
Sen fortsätter han:
– Vi får inte in bollen och släpper in skitmål. Vi vet att de är farliga på fasta, ändå står vi och sover på 2–1. Sen gör vi fan inte mål. Jag vet inte bollinnehavet, men det kvittar. Vi måste göra mål.
Trots ilskan så hittar han ändå en ljusglimt: Själva spelet.
– Vi kan göra mål, annars känns det inte som vi kan göra så mycket mer. Det är för dåligt men det är bara att bryta ihop och komma igen.