Fredrik Waara ser inte ut att vara 41 år gammal, men när han inte utan problem kliver av cykeln på Storgatan i Luleå märks en viss stelhet.
Den har sina orsaker.
– Skratta du... Jag sprang 18 kilometer i går, det är därför.
Du vet, du ska inte spela själv, du ska bara träna laget.
– Det är snart sommar. Jag vill inte spendera den i vassen.
Waara beställer asketfika, en slät kopp svart och mineralvatten, och slår sig ner i en soffa.
Fredrik Waara är född och uppvuxen i Gällivare. Ungdomsåren spenderades i byaklubben Markitta, men i de tidiga tonåren flyttade han in till stan och GSK. Så småningom fick sportklubben förstärkning. Tommy Holmgren är en av de bästa norrbottniska fotbollsspelarna någonsin och när han flyttade hem från IFK Göteborg i slutet av 80-talet hade han gjort 26 landskamper, tagit två Uefacuptitlar, fyra SM-guld och tre segrar i Svenska cupen.
Plötsligt drog en vind från den stora fotbollsvärlden in i Gällivares omklädningsrum – men det blev också en verklighetskontroll, en karta över vad som skapar storspelare.
– Han kom från allsvenskan till division IV – och han duschade inte efter träningen om hans lag hade förlorat. Så viktigt var det att vinna. Han var en riktig tjurskalle, man fick veta om man inte gjorde det man skulle och jag lärde mig mycket av honom.
På planen framstod han ju mer som en glad gamäng.
– Absolut, han var ju en dribbler, en tekniker. Men hans personlighet som tränare matchade inte hans spelstil, hahaha.
I någon mån har den inställningen följt med Waara under karriären. Han flyttade till Växjö Norra, spelade till sig intresse från storlaget Öster, men övergången föll på att spelaren han skulle ersätta aldrig flyttade.
– Deras högerback skulle till Landskrona, vi var överens – men han ställde för höga krav, så de drog sig ur. Det var nära men ändå långt bort.
Vad hade hänt med din spelarkarriär om du gått till Öster?
– Äh, det vet jag inte. Men det hade i alla fall varit kul att pröva på. Det är ju ändå ett klassiskt lag.
Så småningom flyttade Waara hem till Norrbotten, spelade med diverse småföreningar och när skador förstörde kroppen blev han tränare. För fem år sedan lämnade han Notvikens a-lag för att ”spelarna ville göra så mycket annat än att träna fotboll, det var bättre att jag flyttade på mig än att hela laget gjorde det” men bara någon månad senare ringde IFK-tränaren Per Jensen och ville ha honom som assisterande. När Jensen närmade sig väggen i slutet av säsongen blev det naturligt att Waara tog över – men på den tiden låg de båda tränarna långt ifrån varandra rent fotbollsfilosofiskt.
– Första året var jag cynisk, men i år försöker vi ju verkligen spela boll.
Du framstod som oerhört gammeldags jämfört med Jensen. Då var det nästan som att ni tänkte ”så länge bollen är på läktaren har vi fortfarande en poäng”.
– Från början var det ju så. För min egen del, i alla fall. Första året i ettan låg vi lågt, försökte hålla tätt och hoppades kunna kontra in någon boll.
I lördags var jag på Skogsvallen, jag såg matchen mellan IFK och Bis Nyköping. Hemmalaget hade avspark och innan motståndarna fick röra bollen räknade jag till 33 passningar inom laget. Att det har hänt saker sedan 2010 är uppenbart – då gnällde gubbarna på läktaren på det icke-existerande passningsspelet, nu gnäller de på bristerna i djupled.
– Med träning och nyförvärv har vi blivit ett lag med bra passningsspel. Det har utvecklats.
Har du utvecklats?
– Såklart. Annars hade jag slutat för länge sedan.
Hur?
– Jag har jobbat med Andreas Pettersson i ett par år, det har varit ruggigt lärorikt. Han ligger på en lite annan nivå och är oerhört bra på att dela med sig av den kunskapen.
Ni hade kunnat välja en annan väg, att fortsätta bygga på den tät defensiv och enklare spel.
– Jo, visst. Men jag förstår inte fotbollstränare som inte vill ha bollen. Jag vet ju själv hur det var när jag spelade, klart det var roligare att ha bollen. Det är roligare att se på och det är mer utvecklande för spelarna.
För varje säsong har Waara gjort sitt lag bättre. Under hans första år tog laget klivet upp i ettan efter en fyraårig förbannelse, och där har laget slutat tia, tia och femma.
Det finns de som drömmer om en ny storhetstid för länets senaste lag i allsvenskan, men kraven på klubben är inte i närheten av vad de en gång var.
– Jag kom in i ett ganska tacksamt läge, det var mental kräftgång tack vare alla andraplatser. Det har varit ganska lugnt för mig.
Kommer IFK någonsin att komma tillbaka till den absoluta Sverigetoppen?
– Allsvenskan? Nja... Dit är det en bra bit. Men Superettan är absolut möjligt. Det handlar om att stärka organisationen och på så sätt dra in mer pengar och kunna skaffa sig en bredare trupp.
Efter säsongen går Waaras kontrakt med IFK Luleå ut och själv vet han inte vad han kommer att göra nästa säsong.
Men han har ändå en önskan om att vara kvar i föreningen – och ta laget uppåt.
– Jag skulle vilja vara i IFK Luleå. Om de vill ha mig. Det finns många som jag unnat att få spela i Superettan, de lever verkligen för sin fotboll. Jag mötte Lazarevs tjej och dotter på badhuset i söndags. Jag undrade vars Vlad var – men han var inte med. Han stannade hemma för att han inte ville ödsla energi som han skulle använda på matchen 36 timmar senare. Då vet man att det är viktigt.
Fredrik Waara ler, dricker upp den sista kaffeslurken och går iväg med datorn under armen. Han ska hem till nye målvakten Zac Lubin, som krävt videogenomgång av den senaste matchen för att kunna anteckna sina brister i en speciell bok och träna på dem.
– Han har en enorm karaktär, men de är såna, de här spelarna. Det hade varit roligt att ge dem chansen att lyckas.