Barcelona och Real Madrid. Glasgow Rangers och Celtic. Tottenham och Arsenal. Djurgården och AIK. Vissa övergångar i fotbollsvärlden är känsligare än andra. Tradition, religion, revirpinkande och lokalpatriotism skapar ofta problem när de stora klubbarna byter spelare med varandra. I den norrbottniska idrottsvärlden svallar känslorna inte lika höga. Men det finns ändå några få exempel på förbjudna transfers kvar även i vår lilla, ibland bottenfrusna, damm.
Att en duktig division II-spelare vill testa vingarna i division I kan framstå som både oskyldigt och logiskt.
Men att som urbodensare, uppvuxen i Sävast och fostrad i BBK, är det långt ifrån oproblematiskt att skriva på för IFK Luleå.
– Fotbollsmässigt är det ju ett lätt val. Jag vill ju vidare, att harva i tvåan för länge är inte bra, inte är det några större klubbar som är och kollar division II i Norrbotten, säger Emil Johansson, 24.
Emotionellt, då?
– Det kändes konstigt. Jag har ju alltid... Ja, inte hatat, det är fel ord, men IFK har ju alltid varit rivalen, motståndaren. Det kändes lite fel i början.
Så varför tog du klivet?
– Jag har blivit lite för bekväm i Boden. Jag tror det är lätt att det blir så, när man varit på ett ställe i åtta år. Omedvetet gör man kanske inte samma jobb på träningarna, man tar det lite lugnare.
Minsta motståndets lag?
– Jag tror det blir så.
Har du fått några negativa reaktioner efter övergången?
– Nog tror jag att det är många i föreningen, de som är lite äldre, som är lite sura och irriterade. Men jag har också träffat folk på stan som tycker att jag gör rätt. Det blev man som lite chockad över, att de tänker på vad som är bra för mig.
Rent logistiskt blev Emil Johanssons övergång ändå strulig. Han trodde den var klar, IFK-ledningen trodde att den var klar, eftersom de tolkade kontraktet med BBK på ett sätt. Bodens BK tolkade det på ett annat. Till slut hamnade affären hos Svenska fotbollförbundets skiljenämnd, som slog fast att det i alla fall inte fanns något skäl att inte gå på BBK:s linje och IFK fick betala mer än det var tänkt.
– Jag måste visa framfötterna, vara seriös och tänka på allt. Jag känner att jag har något att bevisa här, de ska ju känna att det varit värt det, värt rubrikerna i tidningarna och de pengar som föreningen lagt ut, säger Johansson.
Finns det någon risk att det där slår över och blir negativt?
– Nej. Inte för mig. Jag är inte sån som person, jag tycker det är kul med press. Det var ju därför jag flyttade, för att jag ville bevisa något, lämna trygghetszonen.
Hur länge sedan var det du hade den känslan?
– Det var några år sedan...
Emil Johansson fick chansen med seniorerna då BBK var som bäst. Som 15-åring gjorde han kanske, kanske inte, sin första match i a-laget under klubbens sista säsong i superettan.
– Alltså, jag och Tomas Eriksson – som spelade i BBK då – har diskuterat det där i ett par månader nu. Jag hävdar att jag gjorde ett inhopp i superettan, han hävdar att jag inte gjorde det. Det kan ha varit en cupmatch också, men jag tänker inte vika ner mig...
De senaste fyra säsongerna har Johansson varit ordinarie mittback i Bodens BK. Men vägen mellan det där (eventuella) inhoppet i superettan och en ordinarie plats i mittlåset var inte spikrak. Efter en fyra månader lång jobbresa till Norge kom 181 centimeter Johansson hem och... tja, han var lite tyngre än vanligt. Dåvarande BBK-tränaren Christian Samuelsson reagerade.
– Då jobbade jag från sju på morgonen till åtta på kvällen, man orkade inget annat. Jag vägde 97.7 kilo när jag kom hem – men jag har aldrig varit över hundra! "Kisse" sa åt mig, bad mig tänka på hur bra jag kunde bli om jag var vältränad när jag trots allt var en av de bättre när jag var lite smårund.
Använde han verkligen ordet "smårund"?
– Eeeehh... Nej. Men så där är det för mig, tränar jag inte så går jag upp i vikt – oavsett hur lite jag äter.
Jag kan känna igen mig i det...
– Hahaha, jo, men nu för tiden är det ju inget problem. Det har väl aldrig varit det, jag har alltid tyckt om att träna, jag tror inte att det finns någon som tränar lika mycket som jag.
På måndag lär Emil Johansson kliva in som mittback bredvid Linus Johansson, i sin första tävlingsmatch för sin nya klubb.
– Den största skillnaden jämfört med Boden har varit sättet vi tränar på, detaljstyrningen. Vi tränar på hur vi ska spela vid alla situationer, så att vi är förberedda på allt och aldrig blir överraskade.
Sylvia står för motståndet, norrettan känns vid första anblicken vidöppen och även om IFK-truppen är tunn innehåller den rätt mycket kvalité.
– Har vi lite flyt med skadorna och får igång målskyttet kan det bli bra. Riktigt bra. Det kan till och med bli så att vi går upp.