I antikens Grekland berättades historien om Sisyfos. Han, en kaxig människokonung, lurade gudar till höger och vänster och som straff tvingades han ner i dödsriket. Där ställdes han inför en grannlaga uppgift: En stenbumling skulle rullas uppför ett mindre berg och när Sisyfos klarat av uppgiften och placerat bumlingen på kullens topp skulle han få slippa ut ur Hades utan att passera ”Gå”.
Det blev naturligtvis inget av med det.
Varje gång Sisyfos hade åbäkat den där stenen uppför backen och närmade sig toppen slant han med foten mot bergssidan, tappade greppet och tvingades börja om.
Enligt sägnen håller Sisyfos fortfarande på där nere, han frustar och stånkar utan att någonsin nå målet. I verkligheten?
Sisyfos har bytt namn till Fredrik Waara och tränar IFK Luleå.
Efter triumfen på Tegstunet 2010, när IFK till slut tog klivet upp i den yppersta (nåja) Sverigeeliten, har klubben gjort en måttfull och moderat satsning för att etablera sig i ettan. Det har pratats om superettan, det har till och med satts upp tidsplaner, men jag har alltid fått intrycket av att det snarare handlat om läpparnas bekännelse än en målmedveten strategi.
Sanningen är att IFK Luleå har haft jäkla fina förstaelvor, klubben har lyckats med många värvningar och dessutom begränsat skadeverkningarna av de som misslyckats. Men där bakom har det inte funnits så mycket mer.
Där har ni den grundläggande problematiken.
Varje gång som Sisyfos Waara och hans spelare har släpat den där superettanbumlingen nästan ända upp till Mjölkuddsbergets topp så har någon halkat och tappat greppet. Är det inte skador så är det formsvackor, är det inte bristande offensiv så är det ihålig defensiv, är det inte dåliga forwardsvärvningar så är det darriga målvakter. Bumlingen rullar ner för bergssidan, Skogsvallen skakar till lite grann – och Sisyfos spottar i nävarna innan han kastar sig över bumlingen igen.
Det är som att fotbollsgudarna bestämt sig för att straffa föreningen för högmodet som fällde klubben på Ruddalen 1993.
Fast det är nog att göra det lite för enkelt för sig – och klubbledningen.
Til syvende og sidst krävs mer pengar för att skapa en bredare trupp med fler som kan konkurrera om startpositionerna. I år ser det bättre ut än på länge – det finns en stabil målvakt, en glödhet forward och en hel del kompetens på de andra positionerna. Men fortfarande har IFK Luleå bara tolv seniorspelare i a-laget – och det kommer, på något sätt, att göra så att någon tappar fotfästet.
Nej, det blir inte superettan i år heller.
Kan IFK Luleå klara det? Självklart. Det enda som krävs är dyngtur och en komplett skadefri säsong.
Det är inte troligt – men innan serien har börjat är allting möjligt.