I fjol blev det bara fyra mål för anfallaren Anton Andersson. Anledningen: Efter lite skadebekymmer hade han svårt att slå sig in i startelvan.
– Som forward krävs det kontinuitet om det ska bli mycket mål. Det var sjukt hård konkurrens, Daniel (Ahonen) var glödhet och "Ibra" (Ibrahim Kallay) kom från ingenstans och var hur bra som helst. Sen hade vi Per (Mettävainio) som stundtals var lagets bästa spelare, säger Andersson.
I premiären mot Sylvia var dock Anton Andersson, precis som under försäsongen, tränaren Fredrik Waaras förstahandsval längst fram i anfallet.
Hur forwarden tackade för förtroendet? Genom att göra 2–0 och 3–0.
– Det var skönt att få hänga två baljor direkt, det var det. Men jag skulle ha gjort några fler...
Hur sugen var du på ett tredje?
– Nå jävulskt, haha... Det hade varit lite grädde på moset, men jag får väl vara nöjd med två mål ändå.
Kanske har de två premiärmålen med nummerbytet att göra. Trots sin position längst fram har Anton Andersson nu "backnumret" två på sin tröja.
– Det är ett nummer som jag alltid har haft. Jag har försökt få det tidigare i IFK men Simon (Söderstrand, tidigare mittback) har ju haft det. Han fick det på lån några år när jag var borta men nu är det tillbaka i mina ägor. Så det är nice, haha, säger Andersson innan han tillägger att det inte finns nån särskild historia kring numret:
– Jag har haft det sen barndomen, men det har bara blivit så. Ett litet turnummer för mig.
Nu kan jag bygga på att du fick tillbaka ditt tröjnummer och gjorde målsuccé.
– Precis. Nä, men. Två mål per match, det är väl därför jag har det, haha.