Klockan tickade ner, Janne Sandström höjde armarna – och la dem runt halsen på Daniel Larsson.
Den kramen sa mer än alla mina ord.
Där den slutade började en hockeyfest – det viktigaste var inte hur den såg ut, så länge hemmalaget fick fira.
Det är ju ingen hemlighet vad Luleå Hockey tog med sig till kalaset. Sex stinkande torskar och en kökschef som försökt laga paté de foie gras när han bara hade ingredienserna till pyttipanna.
Det är nu alls inget fel på pyttipanna. Tärnad mandelpotatis, stekt gyllenbrun i smör. En fin – gärna hemstoppad – korv. Lök, lite varmrökt sidfläsk, kanske rent av resterna från den där biffen du inte orkade äta upp i lördags.
Om man bara tillagar den rätt är pyttipanna en måltid för prinsar.
Det handlar inte om att laga något tråkigt – det handlar om att anpassa sig till vad som finns i kylskåpet.
I fyra års tid har Jonas Rönnqvist lärt Luleåpubliken tycka om pyttipanna. Det har blivit en pavlovsk reflex så till den milda grad att så fort någon säger "uddamålsseger" börjar en halv läktare att dregla. Den må ha varit Sveriges mest vällagade, men det var fortfarande varit pyttipanna, och förra säsongen försökte Jonas Rönnqvist laga sin pytt på ingredienser som var värda ett finare upplägg.
Linus Klasen, Niklas Olausson, Linus Omark, Johan Fransson... De spelarna är mer svart tryffel än falukorv.
Jag tror att det var en av anledningarna till att Rönnqvists pyttipanna inte riktigt fungerade som den brukade i fjol. Det är bevisat svårt att få vissa spelare att göra vissa saker med fart och frenesi. Det är lättare att få Karl Fabricius att åka livet ur sig för att hinna ikapp en anfallande motståndare än Linus Klasen – och det är lättare att få Klasen att dribbla två motståndare och sätta pucken i krysset än Fabricius.
Rönnqvist trodde att materialet hade mindre betydelse än spelsystemet.
Det går utmärkt att tycka att Joakim Fagervall borde ha dragit lärdom av sin företrädares misstag.
Nu har han i alla fall lärt sig av sina egna.
Luleås spel i början av säsongen var puckorienterat – för puckorienterat, med de här spelarna. Det fungerade ett tag, lite tack vare gott självförtroende, mer tack vare att motståndarna blev överraskade. Sedan dess har Luleå omväxlande varit ängsligt, dåligt och hjärtskärande ineffektivt.
Nu såg samma spelare plötsligt solida, smarta och synkroniserade ut.
Frölunda har tagit sig hela vägen till tabelltoppen tack vare sin överlägsna fart och sin vilja att i varje given situation försöka hålla pucken inom laget.
Med det sagt går det naturligtvis att utnyttja deras styrkor för egen vinning – men du måste vara konsekvent, intelligent och trygg för att klara av det.
Att Luleå gjorde det är oerhört starkt, särskilt med tanke på att laget bar sin sämsta svit i världshistorien in till match. Det är viktigt att komma ihåg den, fortfarande, så att den här segern inte skymmer det som är viktigt.
För det första: Så här hårt, så här enkelt, måste Luleå Hockey alltid spela.
För det andra: Det här laget måste fortfarande förstärkas för att slippa stressa sig genom en hel säsong.