Lördag 8 februari 2014. Luleå Hockey förlorar med uddamålet mot Växjö på hemmais. Det var senast Robin Jonsson spelade match.
Nu, drygt tio månader senare, närmar sig backklippan – som i somras opererade in två diskproteser – comeback.
I går gjorde han sin första träning med full kroppskontakt.
– Det är skönt att vara där ute men det tar ett tag att komma in i det. Man känner att man vill rätt och man tänker väl oftast rätt, men det blir inte oftast det. Man är lite för seg i tanken och det blir inte rätt i tajmingen och hela den biten, men överlag så känns det bra, säger Robin Jonsson.
Hur kul är det att gasa på igen?
– Det är hur kul som helst, men sen vill man alltid vara bättre, hahaha. Nä, men. Det är kul att få betalt för tålamod och slit. Sen är det klart att det är en bit kvar att gå, men jag är nöjd med var jag är just nu. Fast jag vill ju ännu längre.
Senast NSD tog ett längre snack med Robin Jonsson var i juni, drygt en månad efter operationen. Då var det promenader, lätt cykling och ännu lättare stabiliseringsträning som gällde. Det har hänt en del sen dess, bland annat har han byggt på sig de 10-12 kilona som han tappade under våren och sommaren.
Hur rehabiliteringstiden har varit?
– Mycket upp och ner. Vissa veckor har det varit hur bra som helst, vissa veckor har det varit sämre både träningsmässigt och mentalt. Man har tyckt att det är segt och tråkigt och sen tycker man "vad lätt och skönt det går". Och mitt i det så kommer det något bakslag och man blir lite "halvnegg" och man börjar fundera om det ska funka eller inte. Sen tar det nån dag och så är man tillbaka uppe på rätt linje igen, säger Jonsson och fortsätter:
– I den fysiska biten vet man ju vad man måste göra för att komma tillbaka, man vet hur mycket tid man måste lägga ner och hur mycket energi och kraft som kommer att behöva ödslas för att nå målet man vill. Men det kanske man aldrig är riktigt förberedd på ur det lite mer mentala spelet, hur man reagerar på olika saker och tar sig igenom. Men det är också det som är lite roligt med hela grejen, att man vrider och vänder och försöker hitta tillbaka till det där positiva och framåtattityden. För det är klart, ibland blåser det motvind också.
Hur är det ute på isen, funderar du mycket?
– Det är klart att man är nyfiken. Så här oroligt nyfiken, hur det känns. Men skulle det vara risk att jag skulle bryta ryggen hade läkarna aldrig släppt på mig. Så det är inte den oron, det har bara varit en lång resa och det är klart att det är mycket hjärnspöken och man funderar hit och dit. Det är ändå två helt nya delar i kroppar.
Robin Jonsson kommer att använda december som en träningsmånad, men direkt efter nyår kan det bli tal om comeback.
Om han blir uttagen förstås...
– Speldatum? Det är väl upp till tränarna, jag kanske inte får spela ändå, hahaha. Nä, det är fortfarande... December har vi sagt att vi ska ta till att träna fullt och se hur kroppen reagerar, så får vi väl börja diskutera matchning eventuellt i januari. Men det är ju förutsatt att december blir bra. Det är dumt att säga något nu, att vi kör från 1 januari, och så åker jag på tre bakslag.
Hur jobbigt har det varit att följa laget från läktarplats?
– Jag tror fan det är mer frustrerande... Jag vet att det är frustrerande för grabbarna som spelar, men att sitta vid sidan av och på nåt sätt försöka och inte försöka påverka är svårt som fan. Det är en otroligt annorlunda situation och att komma ner hit och påpeka alla fel är det lättaste som finns, så det gäller att försöka bidra med positiv energi och se till att få leenden på läpparna och försöka få dem att sluta fundera och köra. De är här för en anledning, de har gjort något bra. Det gäller bara att plocka fram det igen och se till att självförtroendet höjs.