1 april, Fjällräven Center i Örnsköldsvik. 6.52 in i förlängningen mellan Modo och Leksand i den sjunde avgörande kvalmatchen sker det nästintill overkliga.
Brock Montpetit snor pucken, kommer fri och kastar sig raklång samtidigt som han drar iväg ett skott.
Sekunden senare är Leksand tillbaka i högstaligan.
En av hjältarna: Johan Porsberger, som tidigare under säsongen lämnade Asplöven.
Nu sitter han hemma i Luleå och minns tillbaka på en galen vinter i Dalarna.
– Jag kom väl dit efter 20 omgångar, vi förlorade min tredje match mot Asplöven borta och låg sist. Då tänkte jag ”vad fan är det här”. Sen kom ”Perra” (Johnson) in och då vände allt. Vi vann matcher som vi kanske inte skulle ha vunnit, vi blev som en maskin. Vi ångade bara på, säger Johan Porsberger, vars lag till sist slutade fyra i grundserien och tog sig till slutspelsserien och sedermera de där vilda kvalmatcherna:
– Vi var uträknade fem, sex gånger under slutspelet där, men vi krånglade oss igenom det och slog Modo i bäst av sju. Det var 2–0 i arslet och 9–0 i mål efter två matcher, då tänkte man väl att det kunde bli tufft. Men där hittade vi också sätt att vinna.
Sen tillägger han:
– Det har varit sjukt som fan måste jag säga.
Den sjunde avgörande där. Om mycket var sjukt fram till dess så blev det ännu...
– Ja, det var... I andra perioden rörde vi inte pucken tror jag – och i halva tredje där. Sen vände vi på det och (Alexander) Ytterell gjorde mål med en minut kvar där. Inför övertiden visste jag nästan att vi skulle vinna.
När Montpetit slänger in den, kan du beskriva hur tankarna gick?
– Jag fattade inte vad som hände i alla fall. Sen när jag var ute på isen och inte hade någon utrustning på mig visste jag inte vad jag höll på med. Det tog några dagar att smälta att vi hade gått upp.
Har du fattat det nu?
– Jo, nu har jag fattat det. Det ska bli jävligt spännande.
Det här hade du inte kunnat tänka dig i november.
– Nä. När jag fick dra från Asplöven var det först och främst att hitta en klubb. Först hörde Mariestad av sig och ville att jag skulle komma och lira där och hoppa ner ett snäpp och kanske hitta tilllbaka till glädjen. Sen hörde Leksand av sig och då var det inte mycket att tveka på med tanke på var de låg och så där. Man kunde vara en positiv injektion.
Förresten, SHL. Har du förhandlat om kontraktet?
– Jajamen, jag har löst det (skratt).
Fick du bra SHL-påbackning?
– Jaa, helt okej måste jag säga.
Är Leksand redo för SHL?
– Förhoppningsvis. Vi får se, jag tror inte man hade räknat med det i alla fall – men jag tror vi löser det.
Är Porsberger redo?
– Jag är redo.
Ett dygn tidigare, en fullsatt hall i Västervik. Klockan närmar sig 21.30 när slutsignalen ljuder och det vilda jublet bryter ut när Västervik blir klart för allsvenskan.
En av hjältarna: Oskar Drugge, som inför säsongen lämnade Kallinge/Ronneby.
Nu sitter han hemma i Luleå och minns tillbaka på en segerrik säsong.
– Jag personligen tyckte att vi hade det överlägset bästa laget i hela division I och jag kände redan på försäsongen att vi hade något stort på gång. Det var förvisso försäsong men då tyckte jag att vi spelade skjortan av Oskarshamn. Redan då kände jag att det här laget kan gå rätt långt bara vi gör det vi ska, säger Drugge, som bland annat lyfter fram kompisarna i förstaformationen och en lårskada i Kallinge som hemligheten bakom succén:
– Jag fick nästan fem månaders uppbyggnadsträning både för låret och övriga kroppen och jag tror det gjorde mig gott. Jag kände mig i bra form när jag åkte ner, jag kände mig rappare och starkare. Sen är det också så att jag hade mycket hjälp av mina medspelare, det är inte säkert jag hade gjort så mycket poäng om jag inte hade spelat med just de fyra.
En annan del i det hela är att han bytte Kallinge/Ronneby mot Västervik och fick ett miljöombyte.
– Det var bra för mig att få komma ur komfortzonen. Jag hade det bra i Kallinge men det blir på nåt sätt att du kör fast i samma hjulspår efter ett tag, så jag tror det var nyttigt för mig att gå vidare och få känna att jag måste visa upp mig från början, att här är ingenting givet. Jag tror det kan vara nyckeln till att jag tog ett steg i år.
Backen kommer dock inte att följa med Västervik upp i allsvenskan – men han kommer ändå att spela i ligan.
I Vita Hästen.
En klubb han av allt att döma var överens med redan innan avancemanget, även om han inte bekräftar det själv.
Däremot konstaterar 23-åringen:
– Så är det ibland. Det är svårt att veta vad man ska göra i framtiden och ibland måste man ta chansen. Man måste trots allt se om sitt egna hus först, säger Oskar Drugge.
Hur var det då när Västervik gick upp?
– Det var faktiskt jävligt skönt. Nu kunde man ändå lämna med flaggan i topp och jag kan på nåt sätt lämna rakryggad. Hade man vikt ner sig och vi hade kommit sist i kvalserien så hade det väl säkert gått mycket rykten om att man sket i Västervik och att man bara brydde sig om sig själv. Så på så sätt var det jävligt skönt när vi gick upp.
Är Västervik redo för allsvenskan?
– Det tycker jag väl. Sen blir det ett steg upp för dem, men jag tror väl ändå det. Intresset för hockeyn i stan är stort och har Asplöven klarat det tycker jag att Västervik har alla möjligheter att göra det.
Är Drugge redo?
– Ja, det tror jag.
Resan mot de båda avancemangen påbörjades förra våren på ett gym i centrala Luleå.
Då visste duon inte vad som väntade – ett år senare har de facit.
– Drugges träningsprogram var riktigt bra måste jag säga, säger Johan Porsberger och skrattar.
– Det är synd att man inte får köra tillsammans i år igen, då hade det blivit KHL för Johan och SHL för mig, kontrar Drugge.