Hon tillhör riksseriens största profiler. Har spelat tre OS, sju VM, tagit fyra SM-silver och gjort 222 landskamper.
Dessutom har Emma Eliasson, 26, gjort sig känd som en av hockey-Sveriges ärligaste personer. Hon säger alltid vad hon tycker och tänker – i alla sammanhang. Oavsett om det handlar om en sågning av Leif Boork eller en hyllning av det norrbottniska kynnet.
När NSD träffar Luleå Hockeys veteranback och lagkapten dagarna innan riksseriepremiären mot Modo förklarar hon varför.
– Jag hatar klyschor, det är det värsta jag vet. Det är därför jag är så frispråkig. Jag vill hålla mig så långt borta från klyschor som möjligt, jag tycker de är så löjliga och opersonliga.
Som journalist säger jag tack. Men ärligt, är du aldrig rädd att misstolkas eller hårdvinklas?
– Jo, absolut. Några gånger har det också hänt. Men jag menar, vem kommer ihåg det om två, tre år?
Är du lika rak och ärlig i Damkronornas omklädningsrum?
– Jag är absolut likadan där. Det kanske var skillnad när jag var yngre, men nu har jag ju ändå fått så pass mycket rutin att jag vet vad jag tycker och kan stå för det.
Så du kan säga till Leif Boork att han har fel – och du har rätt?
– Nej (skratt). Det tror jag inte, nej. Det kan man inte göra. Då ryker man. Nej vars. Det är klart att det går att diskutera med honom, men jag vet inte om han är mottaglig.
Har du respekt för Boork?
– Ja.
Går det att jämföra Leif Boork med Luleåtränaren Fredrik Glader?
– Njae, det går nog inte att jämföra. De är lite för olika.
Hur är Glader som tränare?
– Mer "laid back". Lite lättare att ta en dialog med.
Tillbaka till dig. Vad gör dig rädd?
– Jag kan bli rätt osäker om jag ska prata inför större grupper. Inte om jag ska snacka hockey eller något jag känner mig bekväm med. Men som i skolan (hon pluggar ekonomi på LTU) och jag ska berätta om något ekonomitjosan, då kan jag bli rädd och nervös.
Vad gör dig ledsen?
– Att se människor runtomkring mig som jag tycker om ledsna.
När grät du senast?
– Det känns som att det var ganska nyligen, men nej, jag vet inte. Jag gråter inte så ofta, i sådana fall är det nog till lyckliga idrottsstunder som visas på TV. Som typ damstafetten med Kalla och de andra på OS, då blir man ju lite känslosam. Det skäms man ju lite för.
När var du full senast?
– I lördags (skratt). Vi hade en liten lagfest, inte svårare än så.
Tror du på Gud?
– Jag kan inte direkt svara nej på den frågan eftersom jag kommer från en ganska kristen uppväxt hemma i Kiruna. Min mormor och morfar gick ofta i kyrkan och vi var mycket hemma hos dem.
Hur påverkade det din uppväxt?
– Man tänkte inte så mycket på det då, det var ju den värld man levde i. Men ibland kan jag komma på: "Shit, jag läste verkligen 'Gud som haver barnen kär' varje kväll ända fram till sjunde klass". Så jag vill inte säga att jag inte tror på Gud, men kan inte heller säga att jag gör det.
När Damkronorna hade slagit USA på straffar i OS-semifinalen 2006 sa du: "Nu vet jag att det finns en Gud".
– Ja. Jag satt ju i båset minns jag, inför straffläggningen, och körde "Gud som haver barnen kär" om och om igen. Jag ville så gärna vinna den där matchen.
Så gjorde ni det.
– Ja.
Gör du samma sak i båset även nu för tiden?
– Det kan hända, det kan hända.
Vad ger dig gåshud?
– När någon sjunger riktigt bra.
Typ i Idol?
– Nej. Det är inte riktigt min genre.
Vem sjunger bra då?
– Det är många. Jag gillar Ben Howard och Bon Iver. En låt som man får en bra känsla av kan ge mig gåshud.
Vilken regel bryter du oftast mot?
– Boorks skridskoskyddsregel, jag fick mig en ordenlig utskällning på senaste lägret.
Nu får du nog förklara.
– Han tycker att skridskoskydden ska stå fint uppradade mot varandra just innan vi går ut på isen. Men jag hade från min plats i omklädningsrummet till isen kanske två och en halv meter så jag glömde skydden. Han blev jättearg.
På riktigt?
– Ja. Jag fick be om ursäkt.
Hur är han när han skäller?
– Man får sig en uthängning inför gruppen, för att man kissar på lagets regler. Jag kommer aldrig göra om det igen (skratt). Men samtidigt så förstår jag hans koncept. Har vi i laget bestämt något så får man respektera det.
Vad gör du om tio år?
– Förhoppningsvis har jag ett bra jobb, känner mig nöjd med min karriär och har kunnat lägga den på hyllan. Jag har nog barn och familj också.
Bor du i Kiruna?
– Jag vet inte, men jag bor nog i Norrbotten.
Betyder Norrbotten mycket för dig?
– Ja, jag är nog en liten patriot. Jag gillar människorna häruppe bättre än dem i söder.
Vad är skillnaden?
– Folk är mycket ärligare häruppe, mer raka. Visst, det beror ju på vilka kretsar man hänger i, men jag tycker att de är lite för fjäskiga där nere. Det är för mycket smör och handklappning. Jag har ju bott i Gävle, men även varit mycket i Stockholm. Det är en upplevelse jag har fått, att man klappar varandra på ryggen hela tiden.
Till sist, vem skulle spela dig i filmen om ditt liv?
– Den frågan har jag fått tidigare och då har jag svarat Pippi Långstrump. Men jag tror nog att det skulle vara en blandning mellan Pippi och Lotta på Bråkmakargatan. Jag identifierar mig en del med Pippi, men kommer ofta på mig själv att jag är lite jävlig också. Lite Lotta.