Robin Jonsson slutar, den opererade och sargade ryggen håller inte för spel i Sveriges högsta serie och internet svämmar över av hyllningar.
Jonathan Hedström säger att Robin Jonsson är den bästa lagkamrat en spelare kan tänka sig.
Pär Arlbrandt minns stolt hur han en gång slog en tunnel på Jonsson under en träning.
Johannes Tornberg påminner om när den gentile sheriffen en gång köpte ut en chipspåse åt honom under ett mackstopp, Tornberg var så sugen men ville inte att tränar-Rograrna skulle titta snett på honom för att han köpte onyttigheter.
Fansen pratar länge och väl om det avgörande målet mot Djurgården i slutspelet 2011.
Själv minns jag säsongsinledningen 2012.
Det hade spelats en tio-femton matcher. Vi på NSD skärskådade statistiken och upptäckte att Robin Jonsson inte hade varit inne på ett enda baklängesmål. Noll, nada, inte ett enda. Jag gick in i omklädningsrummet för att prata med försvarsministern – men Jonsson ville inte alls surra.
”Det där vet jag inget om”, sa han kort och vände sig bort.
Jamenkomigennurå, sa jag.
”Nog har jag varit inne på baklängesmål”, sa Jonsson.
Inte ett enda, svarade jag.
”Jo, det måste vara något fel på statistiken”, sa Jonsson.
Efter ett tag kröp det fram. Robin Jonsson var rädd för att han, ifall han pratade om den defensiva succén, skulle dra på sig uppmärksamhet från både fru Fortuna, Murphy med lagen och Hin Håle själv. Hellre än att rikta strålkastarna mot sig själv och sitt spel – jag tvivlar på att han någonsin varit bättre än den säsongen – smög han undan, gömde sig och lät laget fortsätta vinna.
Det sägs att en människa definieras av sina vänner och sina handlingar. Som ni ser har Robin Jonsson många kompisar – och skulle jag börja räkna upp hans goda gärningar blir vi sittande här till i morgon.
I sex års tid har Robin Jonsson spelat sarg ut för Luleå Hockeys bästa, han har bökat i sina egna sarghörn, han har brottats framför eget mål, han har slängt sin kropp framför motståndarnas klubbor och han har lämnat pucken till lagkamrater som är bättre lämpade att hantera den.
Han har gjort det tränarna vill att han ska göra – och han har gjort det med sådan vilja och stolthet att hans kropp inte längre klarar av det.
Till sist beslutade han sig för att göra något som bara gynnar honom själv. Det kommer att bli tomt utan honom, framför Lassinatti och Larsson, i båset, i omklädningsrummet, men han gör naturligtvis helt rätt.
Den här gången också.
Robin Jonsson från Bålsta är kanske inte en av de skickligaste som spelat i Luleå Hockey.
Han är bara allt som vi vill att den här sporten ska vara.