Johanna Fällman, 26, har just hämtat kaffe. Hon blåser ner i koppen för att det ska svalna och bruna heta droppar studsar upp och träffar henne över hela ansiktet.
– Alltså det här är så typiskt mig, jag är en sån jäkla klant, säger hon med en suck och torkar sig i ansiktet.
Hon skrattar till. Fortsätter beskriva sig själv.
– Jag brukar ibland säga till mina kompisar att jag känner mig som den där birollen i ett romantiskt drama. Hon den där galna som är lite upp och ner, nästan lite neurotisk.
Är du en känslomänniska?
– Ja. Är jag ledsen är jag sjukt ledsen, är jag glad så är jag sjukt glad. Det finns inga mellanlägen här. Likgiltig existerar liksom inte på min färgpalett. Det är extremt starka färger, ingen pastellblå eller rosa. Det är orange!
Johanna Fällman är en av Luleå Hockey/Mssk:s starkast lysande backstjärnor. Hon har vunnit två SM-guld, är snart uppe i 150 landskamper och siktar mot OS i Sydkorea nästa vinter.
Men den här intervjun kommer att handla om annat än ishockey.
En sensommarnatt 2015, när Johanna Fällman var på väg hem från en restaurang i centrala Luleå, blev hon förföljd och attackerad av en för henne okänd man.
– Det var ganska sent, jag skulle gå 200 meter hem till Köpmangatan. Kanske är det inte så smart, men spontant känner jag: Varför ska man inte kunna gå hem själv? Ungefär vid Stadshotellet kände jag att det gick en kille bakom mig.
Först reagerade hon inte så mycket på mannen som skuggade henne, men märkte snart att han närmade sig där bakom.
– Helt plötsligt tar han tag i min rumpa, han nyper jättehårt, mellan skinkorna ungefär. Min första reaktion är att det måste vara någon av mina kompisar, så jag vänder mig om och då står han där.
Fällman berättar hur hon konfronterade mannen.
– Jag sa: Vad gör du? Han svarade något. Jag fortsatte gå, men känner hur han går efter mig. Då vänder jag mig om, tar tag i hans haka och säger: ”Försvinn härifrån, jag slår ihjäl dig.” Jag blev lite aggressiv och tryckte bort honom. Han sa nåt om att jag var en jävla hora och jag tänkte: Är det något jag inte är så är det väl en hora. Jag blev så jävla arg, jag bara stegade iväg. Då gick han åt ett annat håll.
Blev du inte rädd?
– Det var så sjukt, jag blev inte det minsta rädd då. Jag blev bara förbannad. Vad har han för rätt att ta tag i min rumpa när jag går på gatan? Det var först dagen efter, när jag berättade för mamma, som jag började tänka att det faktiskt hade kunnat hända något. Man vet ju inte vad folk har tagit, han hade kunnat ha en kniv. Men jag tror att han blev lite ställd över att jag reagerade som jag gjorde.
Polisanmälde du händelsen?
– Nej, jag tänkte göra det. Jag vet inte varför det inte blev så. Jag minns att jag tänkte anmäla för att det är viktigt att det finns i statistiken.
Är du rädd nu?
– Nej. Det var ingen positiv upplevelse eller erfarenhet. Men jag är glad över min reaktion.
Johanna Fällman skakar på huvudet. Hon blir arg när hon tänker på att man som kvinna inte har rätt att känna sig trygg.
– Jag tror att mycket börjar redan med smågrabbar. ”Boys will be boys” och allt det där. ”Han drar dig i håret för att han tycker om dig”. Men det är fortfarande inte okej. Man kanske ska lära grabbarna att visa ömhet på andra vis än att dra någon i håret, vad fan. Jag kan tycka lite synd om män som inte får ha så många andra känslor än arga.
Vid sidan av hockeyn jobbar Johanna Fällman som elevassistent på en friskola i Luleå. Hon rycker in lite överallt, men jobbar främst med en årskurs sex.
– Det är jätte, jätteroligt. Absolut det bästa jag jobb jag har haft hittills. Jag känner faktiskt att jag gör en skillnad. Mina kids, de är så härliga. De är i den där åldern när de har mycket tankar om saker och ting, de är just i skarven att börja bli vuxna. Det är en ganska tuff tid. Tjejerna brukar säga att jag måste jobba med dem tills de går ut nian (skratt).
Du är en förebild.
– När vi hade den där Modomatchen och slog publikrekord så hade jag en del elever på plats. De hade gjort en skylt där det stod: ”Heja Johanna, nummer fem. Bästa förebilden”. Det var väldigt rörande.
Är det viktigt för dig att vara en god förebild?
– Jo, det tycker jag nog. Jag tycker att det är viktigt att visa upp en sida av sig själv som man kan vara stolt över i morgon eller om tio år.
Är du feminist?
– Givetvis. Vad är det för fråga? Jag tror att det finns en missuppfattning om feminism, det har nästan blivit ett skällsord. Jag tycker att det är en fin komplimang. Men många tror att det har att göra med att man på något vis skulle vara emot män eller mäns rätt att ta plats i samhället. Det handlar ju inte om det. Det handlar om att kvinnor ska kunna ta lika stor plats. Det är väl självklart.
Du låter nästan lite provocerad nu.
– Ja, men jag blir provocerad. Hur kan man säga att man inte är feminist?
Stör du dig på ojämlikhet och orättvisor?
– Jo. Just orättvisor är en av de saker som gör mig mest upprörd. De finns ju överallt och är ganska svåra att göra något åt.
Tycker du om politik?
– Det gör jag nog. Jag tycker att det är provocerande när folk säger att de inte bryr sig om politik. En av de mest ansvarslösa grejer man kan göra är att inte rösta. Sen är jag väl kanske inte jättekunnig och insatt just nu, man har ju bara 24 timmar på dygnet och det är svårt att hålla sig uppdaterad om allt.