”Är du bara på besök eller har du skrivit på?” Trots att han – åtminstone medialt – är en doldis hemma i Norrbotten så har restaurangägaren full koll på vem som stegar in och börjar ta för sig av lunchbuffén. Och Per Savilahti-Nagander har inte heller glömt, även om det börjar bli längesen som han spelade i moderklubben.
”Den brukar vara bra den här”, säger Per Savilahti-Nagander och pekar på potatisgratängen.
När tallriken sen är tom är backjätten redo att börja berätta om sitt hockeyliv vid ryska gränsen.
Men att prata om sin karriär är ingenting 28-åringen är van vid. Sen han stack till Finland, Villmanstrand (Lappeenranta på finska) och klubben SaiPa är det första gången han gör en längre intervju – trots att hans SaiPa gör succé i finska högstaligan och han själv spelar näst mest i laget (22 minuter i snitt) och får stort förtroende i alla spelformer.
– Det har väl inte stått så jäkla mycket. Det är väl första gången nu tror jag, men jag bryr mig inte så mycket om det. Utan bara jag får spela och ha roligt i det lag jag är, sen spelar det ingen roll... Bara jag får ett nytt jobb sen så (skratt), säger backen innan han kommer in på det hockeymässiga:
– Det är det som är roligt, att jag har fått spela mycket både i powerplay och boxplay. Det har varit jävligt utvecklade för mig, och med den hockey som är. Vi har en av de mindre rinkarna i Finland, så det handlar bara om att dumpa och tackla och sånt.
Vågar hålla i pucken
Vad är det du har utvecklat?
– Det är skridskoåkningen, jag är lite rörligare och såna där saker. Jag har haft problem med snabba fötter men det känns mycket bättre nu i alla fall... Eller, det är vad jag har hört av tränaren.
Har du kört nån specifik träning för det?
– Ja, när jag hade Ari-Pekka Selin de två första åren körde han lite specialövningar. Det var inget speciellt, men det har hjälpt mig mycket.
Är du en bättre hockeyspelare i dag än när du var här senast?
– Sen jag var i Luleå senast? Jo, det måste jag säga (skratt). Det är stor skillnad.
Hur stor?
– Ja, vad fan ska man säga. Jag har inte samma nervositet som jag hade när jag var här i stan och spelade. Jag vågar hålla i pucken och hitta bra passningar. Jag har blivit mognare och har ett lugn i mig nu, sen blir man bättre om man spelar mycket. Så den stora grejen är att de har trott på en och låtit en spela. Det är därför jag har varit kvar i fyra år, jag trivs och de gillar mig. Då är det bara att fortsätta.
Hade kört fast i Luleå
Du har helt enkelt hittat lugnet vid ryska gränsen.
– Jo, det kan man säga. Jag har fått lugn och ro och njuter av att spela hockey. Förut var det lite mer panikaktigt, ångest. Så det är skönt.
Har du jobbat med det på nåt speciellt sätt?
– Nä, det började som i AIK med (Roger) Melin. Jag pratade med honom och det var skönt. Sen när jag kom till Finland var det bara att glömma allt. Jag kände ingen här så det var bara att tuta och köra. Det är bara hockey, det är inget allvarligare än så. Och nu känns det som bra igen, lugnt och skönt (skratt). Så för mig personligen var det bra att gå ner till allsvenskan med AIK och få förtroende och utvecklas där. Sen blev Finland nästa steg.
Hade du kört fast i Luleå?
– Jo, det hade jag gjort. Jag var väl fyra år i A-laget och sista året kände jag att det nog är dags att röra på sig och komma någon annanstans och spela.
Det blev två år i allsvenskan med AIK och den andra säsongen fick Per Savilahti-Nagander vara med om att ta steget upp i dåvarande elitserien.
Äntligen skulle han få visa sin förra hemmapublik hur mycket han hade utvecklats.
Men så blev det inte.
– När vi gick upp med AIK var det ju som ”fan, nu får jag komma och visa Luleå”. Men det sket ju sig (skratt).
Du fick inget nytt?
– Nä, det var tack och hej.
Hur är det då, när man är med och tar upp ett lag?
– Det var faktiskt hårt, hårdare än jag trodde. Jag fick spela mycket i kvalserien och trodde väl innerst inne att jag skulle få vara kvar. Det var tufft några dagar, men SaiPa hade hört av sig under kvalserien och då skrev jag på två dagar efter beskedet.
Jagas av en storklubb
Med facit i hand var det kanske på sätt och vis bra att det ändå blev som det blev.
– Mm, på så sätt. Det är som farsan sa, att allt ont har något gott med sig. Jag tror det var bättre för mig att fara till Finland än att komma upp till elitserien.
Men då har du inte fått visa Luleåpubliken vad du kan än...
– Nä, men det kommer nån gång... Eller, vi får hoppas på det i alla fall, säger Savilahti-Nagander.
Har du haft nån kontakt med Luleå under de här åren?
– Nä, det har jag inte. När jag träffar ”Osten” pratar jag med honom, men det är inget mer än så. Inget hockeymässigt.
Det har hänt en del sen du var i klubben.
– Jo, hörrudu. Nu känns Luleå och Skellefteå mer som de större klubbarna. När jag lämnade – visst var det året när vi precis klarade oss? Jag tror det, vi klarade oss med ett mål – var det HV, Frölunda och Färjestad.
Till våren går 28-åringens kontrakt ut – som vanligt. Under åren i Finland har han bara skrivit en säsong i taget, dels för att tjejen jobbar kvar i Luleå men också för att vara fri om något nytt och spännande dyker upp.
Och redan nu finns det klubbar som spanar på succébacken.
– Det finns nåt i Finland som är intressant. Men det är bara intresse, inget kontraktsförslag eller så.
Vilken klubb?
– Det är en av de stora klubbarna, så det är ganska roligt.
Vilken av de stora?
– Det är bara ett intresse, så säger jag det så skiter det sig. Men det finns intresse i alla fall, och det är ju roligt.
”Det är hur svårt som helst”
Svenska klubbarna får agera nu.
– Ja, här i Sverige är det dött. Förra sommaren fanns det intresse, men då hade jag kontrakt och bestämde mig för att stanna i Finland.
Men nån gång vill du spela i Sverige?
– Jo, det är klart. Nån gång vill man hem, sen får man se var det blir.
Om du får drömma då?
– Det är ju Skellefteå (skratt). Nä, jag skojade bara. Det är att komma hem och spela här i Luleå. Men jag trivdes bra i AIK när jag var där också, men drömmen är väl att komma hem och spela här hemma. Men vi får se.
Om 28-åringen stannar ännu en säsong i Finland kanske han också hinner uppfylla målsättningen utanför isen: Att lära sig finska.
Hittills har det gått si och så med det.
– Planen var att jag skulle lära mig finska när jag drog dit, men det sket sig. Det är ju hur svårt som helst för fan, det är inte roligt... Men de är på mig lite i laget om att jag måste lära mig men jag brukar säga att de ska lära sig svenska istället, att det är bättre (skratt).