Robert Johnson var en bluesgitarrist i det tidiga 1900-talets USA. Sagan säger att han, i sin ungdom, mötte djävulen vid en korsning i sydstaterna och skrev ett kontrakt med hin håle. Johnson lovade den lede sin själ – i utbyte mot att bli världens bästa gitarrist. Robert Johnson dog 1938, fattig och alkoholiserad, möjligen förgiftad av en svartsjuk make till en kvinna som han haft en amorös eskapad med. I dag nämner Eric Clapton, Keith Richards och Bob Dylan honom som en av sina stora influenser.
Jag har ingen aning om hur det står till med Jonas Rönnqvist musikintresse. Men faustisk mytbildning har han koll på.
– När vi tog över hade föreningen inte ett öre på banken, jag tror till och med att den hade skulder. Laget hade slutat tia, femma och tia de tre senaste säsongerna. Om en spåkärring hade kommit fram till mig då och sagt att vi under de kommande fyra åren skulle vara ett topplag så gott som varje år, kunna bygga upp en kassa på någonstans mellan 15 och 20 miljoner, som enda svenska lag kvalificera sig för finalspelet i European Trophy varje år, vinna turneringen, vinna grundserien, spela SM-final… Jag hade sträckt fram näven direkt. Jag hade sålt min själ för att få vara med och bidra till det. Jag är stolt över det vi åstadkommit. Men ändå…
Där slutar historien om en av Luleå Hockeys mest framgångsrika tränarkonstellationer genom tiderna.
Så definieras den.
”Men ändå…”
Under de senaste fyra åren har Luleå Hockey gått från småhandlare till storspelare, från glesbygdsfyllo till hockeypotentat. Det går att härleda stora delar av den framgången till arbetet som Jonas Rönnqvist tillsammans med tränarkollegerna Thomas ”Bulan” Berglund, Roger Åkerström och Daniel Henriksson lagt ner. Ekonomiskt, sportsligt och publikt – föreningen har flyttat fram sin position i alla viktiga kategorier.
Men ändå…
Antal SM-guld före Rönnqvist: Ett.
Antal SM-guld efter Rönnqvist: Ett.
– Jag känner ingen ånger för att vi inte vann, det är inte rätt ord. Däremot retar det mig. Det hade varit så kul för stan, för fansen, för mig själv, för alla. Luleå Hockey har vunnit en enda gång, så svårt är det, och att få vara en pusselbit i ett SM-guld hade varit helt sanslöst härligt.
Finns det något under de här fyra åren som du ångrar, då?
– Jag har alltid tänkt att jag ska jobba hundra procent, för då slipper jag ångra mig. Visst finns det hur många saker som helst som vi hade kunnat göra annorlunda. I coachning, i det mentala, i träning, vila, värvningar – men jag kan inte komma på en enda gång när jag tänkt ”äh, låt gå”. Allt vi gjort har varit med fullt fokus på att laget ska bli bättre.
Inte en enda gång på fyra år?
– Nej. Jag avskyr den inställningen. Det gör säkert att jag kan uppfattas som en jävligt jobbig människa. Men jag slipper i alla ångra mig.
Jonas Rönnqvist lutar sig tillbaka i den svarta skinnstolen. Bakom hans rygg, på andra sidan panoramafönstret, rinner Luleälven ut i Stadsfjärden under ett allt mörkare istäcke. Ljusen från motsatta sidan, det gamla bryggeriet vid stadsänden av Bergnäsbron, framträder klarare ju mer det skymmer. Han knäpper händerna bakom nacken, tittar upp i taket.
– Man kommer ju att sakna det. Sakna dem, alla. Visst, vi har ju bara jobbat ihop, men det blir speciellt i ett omklädningsrum.
När du har grillfest till sommaren – vilka av dina gamla spelare bjuder du då?
– Jag vet inte riktigt. Vissa känner man lite bättre, vissa har jag ju spelat själv med. Men alla är välkomna. Hela laget var på en fest för ett tag sedan, på andra sidan bron, då ringde de och ville de gå över isen och komma hit. Men klockan var halv två på natten, då fick jag säga nej…
Rönnqvist skrattar, greppar en bulle från fatet som hans fru Anna ställt fram och försöker med blandat resultat få yngste sonen Ruben att inte kasta sin boll genom panoramafönstret.
– Under de här fyra åren har jag haft en jäkla tur att ha bra killar som ställt upp och jobbat – som svin. För varje år känns det som att vi fått bättre karaktärer, i år kom Ledin och Forsberg hit och kryddade upp det ännu mer. Aldrig något rötägg, aldrig några problem, de har fostrat varandra.
Det låter lite som lumpen – du kommer bara ihåg det positiva.
– Så är det nog. De som varit med länge, Robin Jonsson till exempel, när man ska lämna såna killar blir det något annat än ett jobb. Det blir sorgset.
Det är onsdag när vi träffas, på fredag ska planet till Kanarieöarna lyfta med hela familjen ombord. För en gångs skull ser Jonas Rönnqvist fram emot att få komma bort.
– Jag vet inte om jag någonsin varit i en sån här fas i livet. Anna brukar få släpa iväg mig efter säsongen, men den här gången var det jag som var drivande för att vi skulle åka iväg och mysa ett tag. Det kanske är något annat man hamnat i, jag vet inte, jag vet bara att jag inte vill ha några utmaningar över huvud taget just nu.
Det där märker man på alla er som slutar, ni uppvisar något slags post-traumatiskt tillstånd. Borde ni in på en hockeyavvänjningsklinik?
– Så kan det vara. Det har varit ett sånt sjukt fokus, helt vansinnigt. Det kräver sin tid och kraft för att orka göra ett bra jobb och fyra år med det är väldigt lång tid. Kravbilden tär.
Kommer du någonsin att träna ett hockeylag igen?
– Säkert. Men om det är smågrabbar eller på elitnivå återstår att se och det kommer inte att ske i år, den saken är jag helt hundra på.
Läs en längre intervju med Jonas Rönnqvist på Pelle Johanssons blogg K-märkt.