Med två minuter kvar av matchen tog Jonas Rönnqvist time out. Den stojande, sjungande, gungande ståplatsläktaren började mana på sittplatspubliken med sitt ”hela hallen, ställ er upp”.
Människorna på sittplats reste sig – många för att gå hem.
Man får den publik man förtjänar.
Efter tolv minuter i första perioden hade Luleå Hockey skjutit ett skott på mål.
Efter två perioder hade man mäktat med tio till – i uddamålsunderläge, i en match som man var piskade att vinna för att inte säsongen skulle ta slut.
I säsongens sista, skälvande, helt avgörande period fick Luleåspelarna bara fram åtta usla puckar till skakige Teemu Lassila.
…och alla är de stålmän. Jomentjenare. Gummibjörnar, möjligtvis.
Det var den perfekta avslutningen på en fullständigt menlös säsong, en sammanfattning av allt det mediokra vi sett i år.
Inga känslor, ingen desperation, ingen spets och relativt få som bryr sig.
Luleå Hockey har räknat med semifinal.
Luleå Hockey har värvat för SM-guld.
Luleå Hockey har pratat i brösttoner om sin målsättning: Topp fyra i serien, topp fyra i slutspelet.
Luleå Hockey har misslyckats med allt.
Den här säsongen är ett fiasko enligt samtliga parametrar. Ekonomiskt, spelmässigt, värvningsmässigt och resultatmässigt.
Det är så dåligt att jag borde kräva stora förändringar i både ledning och lag – men det behövs inte. Tränaren Jonas Rönnqvist tvekar kring om han ska vara kvar och hälften av spelarna lär redan ha gjort klart med nya klubbar.
Jonas Rönnqvist räddade Luleå Hockey från ruinens brant. Jag vågar påstå att ingen annan tränare skulle ha lyckats med det han gjorde under sin första säsong, inte med det laget.
Men efter det har han följande facit: Uttåg i kvartsfinal, förnedrande finalförlust, uttåg i kvartsfinal.
Rönnqvist är envis, han tror på sin filosofi, men jag tror att ett system bara kan ta dig en del av vägen. När systemet fallerat, när motståndarna analyserat Luleå Hockey och mött upp med riktad coachning, har Luleås tränare vänt upp buken per omgående. Växjös Sam Hallam, en fjunig nybörjare i de här sammanhangen, har lekt katt och råtta med Rönnqvist under hela kvartsfinalserien och vunnit praktiskt taget varje gång.
Jag undrar om inte Jonas Rönnqvist tröttnat. Jag har definitivt tröttnat – och spelarna ser också ut att ha gjort det.
Av alla de som lär försvinna nu, bland annat stjärnor som Klasen, Olausson och Omark, kommer jag bara att sakna en enda spelare.
Anton Hedman.
Resten? För mjuka, för veka, för dåliga eller bara för bekväma.
Och över allt svävar sportchefen Lars ”Osten” Bergströms ande.
Hela Linus Omark-affären är illa skött. Luleå Hockey öppnade stora famnen för Omark, det är mänskligt, men jag kräver större analytisk förmåga än så av ledande personer i länets största förening. Omark är en gudabenådad spelare, men där och då kände klubben redan till att Robin Jonsson troligtvis drabbats av diskbråck och att Johan Fransson hade känningar som skulle ha kunnat störa honom.
Bergström borde ha förstärkt lagets backsida inför slutspelet – i stället tog han in en gudabenådad tekniker till synes utan att ens fundera på om han behövdes och vilka han skulle spela med.
Värvningen av Linus Omark är bara det senaste i raden av sportchefens misstag. Daniel Bellissimo och Oscar Sundh är redan långt härifrån, Andreas Hjelm har inte tillfört någonting och Per Ledin har mest varit arg på sidan av isen. Och, till sist: Vad var egentligen meningen med att ta in Asplövens powerplayspecialist Marcus Fagerudd om han bara skulle titta på medan Luleå spelade bedrövligt i numerärt överläge?
Det är dags att på allvar börja fundera på om Lars ”Osten” Bergström är rätt man på rätt position.
Det här var säsongen som skulle kröna Jonas Rönnqvists tränargärning. Det här var säsongen som skulle ge Luleå Hockey den sista framgången för att bekräfta föreningens pånyttfödelse.
Den blev inget annat än en stor besvikelse.
Nu måste klubben svara på några oerhört viktiga frågor inom en snar framtid. Vem ska träna laget? Vilka ska spela i det? Hur ska glädjen få plats i Luleås elithockey igen?
Var det här bara slutet på början – eller var det början på slutet?