Linus Omark sågar lokaltidningarna. Janne Sandström pratar om mordförsök. David Rautio släpper in simpla mål och för varje match verkar det som att en ny back verkligen gör sitt yttersta för att hitta på nya, okonventionella sätt att bjuda motståndarna på fantastiska målchanser.
Tycker ni att beskrivningen verkar tillhöra ett bittert gäng förlorare, ett lag som just åkt ur slutspelet?
Inget kunde vara mer fel.
Chris Abbott sitter på träningscykeln och ler snett.
– Not your typical Luleå game, eh?
För en tid sedan fick jag ett mejl från en gammal lagkamrat, tillika ekonom. Han hade, in i minsta detalj, räknat ut varför Linus Omark var en felvärvning av Luleås sportchef Lars ”Osten” Bergström.
Hans uträkning visade att när Luleå hade alla sina fyra toppbackar – Johan Fransson, Jan Sandström, Pavel Skrbek och Robin Jonsson – i spel har laget tagit i snitt 2.31 poäng per match. Det är betydligt bättre än vad seriesegraren Skellefteå klarade av under grundserien.
Men så fort en av de fyras gäng saknades sjönk lagets segerchanser – markant. Med minst en av toppbackarna skadade har Luleå bara mäktat med 1.21 poäng per match. Bara Örebro och AIK är sämre än så i år.
Min vän ansåg att ”Osten” gjort ett misstag. I och med att sportchefen visste om att Robin Jonsson hade en dålig rygg borde han värvat en vikarierande försvarsgeneral istället för en snygg snidarforward.
Under de första två matcherna mot Växjö – och de sista matcherna i serien – såg vi resultatet av den felvärvningen.
Luleå såg osäkert ut, svagt och bångstyrigt, utan något av den defensiva säkerhet som tagit laget hit.
Sedan hände något.
Jag vet inte vad.
Jag undrar om Luleåspelarna själva vet det – och så länge de fortsätter vinna tvivlar jag på att de bryr sig särskilt mycket.
När Växjö hämtade ikapp Luleås tremålsöverläge i den tredje kvartsfinalen var det som att hela idén med Rönnqvisthockeyn dog. När så Dean Kukan åkte fram pucken till Niklas Olaussons suddenmål strax efteråt föddes något nytt.
I det nya Luleå Hockey spelar det ingen roll om viktiga backar saknas – eftersom Linus Omark är ett tillräckligt stort offensivt hot för att radera ut effekterna av de defensiva misstagen.
I det nya Luleå Hockey gör det ingenting att Andreas Hjelm stöter bort sig och bjuder på en kasse – eftersom Linus Klasen ändå kan avgöra matchen åt andra hållet.
När det nya Luleå Hockey spelar börjar inte publiken gå hem när laget leder med en minut kvar att spela – den skriker så att stämbanden blöder för att rädda sina spelare.
Det är en ny värld, obruten mark, och vi vet inte riktigt om Luleå Hockey hör hemma här.
Det vi däremot vet är att laget har en besvärande osäker backsida – och seriens näst bästa forwardsuppställning.
Kanske är det, till sist, så att det här laget anpassat sin taktik till sina spelare snarare än tvärt om.
Kanske är det dags för galenskap.