Toni Rajala är vek och viljelös. Bill Sweatt kan inte träffa havet från en båt. Janne Sandström kombinerar alla de sämsta egenskaperna hos en Finlandsfärja och ett malmtåg medan Ilari Melart inte kan undvika onödiga utvisningar om han så får betalt för det. Christian Jaros är oförståndig, Anton Hedman är obildbar, Johan Harju är obrydd och Lucas Wallmark är omständlig. Jacob Micflikier drar på sig dumma utvisningar, Jonathan Granström har stela handleder, Peter Cehlarik gör för lite mål och Lennart Petrell är otajmad. Johan Forsberg kan inte åka skridskor, Karl Fabricius kan inte göra mål, Jacob Lagacé kan inte styra ett powerplay och Emil Sylvegård kan bara tacklas. Daniel Larsson är för gammal, Filip Gustafsson för ung och Joel Lassinantti för skör. Joakim Fagervall kan inte få till ett konsekvent grundspel, Stefan "Skuggan" Nilsson kan inte få till powerplay och Anders Burström... Ja, vad gör egentligen Anders Burström?
Tillsammans har den här truppen, under säsongen, presterat några av de mest meningslösa ishockeyvarianter som jag någonsin tvingats beskåda – och nu är det dags för slutspel.
Herre min je.
Det finns ont om utrymme för svammel här uppe. Under den sista träningen inför kvartsfinalen satt jag och pratade med en bekant på läktaren, han har haft samma glödande hockeyintresse under fyra decennier, vi pratade om vad vi sett fram tills nu. Det var, kort och gott, ett gnällande och ett grinande. Det där är Luleåpublikens förmån, så där har det alltid varit och så kommer det nog alltid att vara. Jag gillar det, jag kan tycka att det är sunt att supportrarna faktiskt tar sig tid och kraft att se med kritiska ögon på laget som de älskar.
Själv är jag likadan.
Med tanke på det, med tanke på hur Luleå Hockeys herrar sett ut under säsongen, med tanke på att laget faktiskt haft stora problem med det mesta innan det blev något som ens liknade ordning på hockeytorpet, skulle det vara oerhört enkelt att såga det här lagets chanser när det ställs mot hårda, defensivtrygga, kontringsskickliga Färjestad.
Det är bara det att ibland får jag för mig att Luleå Hockey är svensk ishockeys räddning.
Ibland hoppas till och med jag.
De senaste åren har svensk ishockey blivit robotifierad. Det spelar ingen roll om spelaren är teknisk eller tempostark, stor eller liten, brunkare eller målskytt – alla gör de samma sak hela tiden. De åker i sina förutbestämda bågar, de utför sina defensiva uppgifter med perfektion och medan det är fascinerande att se disciplinen blir det understundom också tråkigt.
Tråkigt, tråkigt, tråkigt.
Luleå Hockey är, i sina bästa stunder, allt annat än tråkigt.
Luleå Hockey är, i sina bästa stunder, som förr i tiden.
Då är Micflikier en ilsken grävling, Rajala en virvelvind och Sandström den elakaste farbrorn i hela hockeybyn. Då har Melart seriens hårdaste skott, Wallmark de bästa passningarna och Bill Sweatt de snabbaste fötterna. Granström kanaliserar Tomas Holmström, Petrell är besatt av Jaromir Jagrs ande, Brendan Mikkelsson förvandlas till Zdeno Chara. Fagervall tuggar fradga, svär åt domarna, medan "Skuggan" attackerar motståndartränarna för deras allmänna omoral och Burström skäller ut order till boxplaymonstren.
Jag älskar inte Luleå Hockey, jag kommer aldrig att göra det.
Men när de här spelarna är som bäst älskar jag spelet de presterar.
Jag hoppas och tror att de når sin topp nu.
Nu kommer slutspelet, med adrenalin, ilska, vrålande fans och desperata motståndare. Nu kommer slutspelet med press, stress, hets och hat.
Nu kommer slutspelet – och det börjar med en smäll.
Luleå Hockey mot Färjestad.
Ge. Mig. Allt.