I torsdags besökte jag Skellefteå. Det var dags för ännu ett bortaderby, jag vet inte hur många gånger jag varit där och jag vet inte hur många gånger jag sett Luleå förlora. Jag vet inte hur många bussresor som fansen gjort dit med förhoppningar och drömmar, jag vet inte hur många bussresor de gjort hem med gamnacke och halsbränna.
Ändå är de där. Gång efter gång. Sång efter sång.
Var och vad hade Luleå Hockey varit utan sina fans – och hur hade världen sett ut om de inte organiserat sig där, i mitten av 90-talet?
Dagens elitidrott rör sig allt längre från sina rötter. Det där är på gott och ont, men jag ser en överhängande fara: Jag tror att ju närmare företagsvärlden idrotten rör sig, desto mindre intressant blir den också. De senaste åren har Hockeyligan, de svenska elitklubbarnas samarbetsorganisation, gjort sitt bästa för att ta bort så många spänningsmoment som möjligt från svensk klubbhockey. Det är inte hela sanningen bakom den minskande hockeypubliken, men jag tror att det är en av orsakerna som bidragit mest.
När den här revolutionen ägde rum i Luleå Hockey – till viss del låg fansen bakom det, till viss del hjälpte säkert vi på NSD också till – kom två herrar från företagsvärlden in och styrde upp föreningen. Allt blev professionellare, allt blev mer strukturerat och planerat. Men det innebar också att en del av det som faktiskt var bra förr i tiden också fick stryka på foten.
I någon mån höll klubbledningen på att glömma bort sin historia. I någon mån höll klubbledningen på att glömma bort den stora, högljudda massa som tagit plats på ståplatsläktaren sedan Adam var länsman.
Där och då visade de organiserade supportrarna vilken styrka man faktiskt har.
Utan Luleåfans? Det här hade lika gärna kunnat vara en historielös förening med företagsnamn till salu och en maskot baserad på en läbbig ordvits från västkustens allra mörkaste källare.
Var hade laget varit? Det är naturligtvis svårt att spekulera i – men en annan sak slog mig där, under derbyt: Hur oerhört skönt och avkopplande det måste vara att verka som hockeyspelare i Skellefteå. Det var ett par minuter kvar av matchen, någon Skellefteåspelare vevade ut pucken ur egen zon i vild panik. Framför mig reste sig en vithårig farbror.
Han jublade.
Jag fattade ingenting.
Samma beteende i samma läge av en Luleåspelare på hemmaplan hade troligtvis renderat i en barnförbjuden ramsa om bristande konstruktivitet, om faran i att lägga sig på försvar, en irriterad gest till bänkgrannen och ett utbrott över hur jävla dåliga dagens hockeyspelare är.
Sådan är Luleåpubliken – kräsen, kunnig, krävande – och klacken är likadan. Även om jag också drabbats av fansens vrede tycker jag att det är fantastiskt.
Det kan naturligtvis vara jobbigt, minns hur Rograrna Rönnberg och Kyrö tvingades förklara sitt usla facit för ståplatspubliken – men det är också utvecklande. Fansens krav på Luleå Hockey är tydliga och stenhårda: Inget schwammel – vinn och gör det snyggt. Visa känslor, visa stolthet, visa att ni bryr er. På läktaren står grovjobbare, i själ och hjärta, och de kräver varken mer eller mindre av dem de ska heja på. Spelare och tränare har att anpassa sig till de kraven, det är en verklighetskontroll som kan göra vem som helst till mästare – eller bryta ner den största stjärna.
Det är det tuffaste klimat jag stött på i hockey-Sverige.
Det är unikt och, i min värld, väldigt sunt.
Om jag får önska mig en sak, så här dagen efter, är det följande: Om 20 år hoppas jag att ni har precis samma inställning till ert lag som nu – och jag hoppas att ni fortsatt att göra det bättre.