Det lackar mot jul- och nyårshelgerna och vad kan vara mer naturligt än att börja fundera på ”Grevinnan och betjänten", den engelska sketchen från 40-talet? Visst, den svenska högstaserien i ishockey stundtals kan framstå som både färglös och smått senil, men det är nu inte det jag tänker på.
Vi är nämligen tillbaka där allt en gång började, där allt alltid ska börja, samma procedur varje år.
Luleå Hockeys identitet.
Det här har aldrig varit en klubb för artister. De största som funnits – Linus Omark, Mika Nieminen, Linus Klasen – har förvisso trollbundit publiken, men föreningens största framgång är byggda på en annan grund.
Gråberg, cement, Mikael Lindholm, Thomas Holmström... Ja, ni förstår.
De fundamentala värdena har alltid varit de mest framgångsrika här uppe. I viss mån därför att det varit det enda som funnits – börsen har sällan varit den största, de skickligaste stjärnorna har längtat efter något annat än norrsken och snöblänk – men också, tror jag, för att det är den hockey som publiken vill se, som finns i folksjälen.
Det lag som ställdes på benen inför årets säsong var inte byggt för att spela smånätt och skickligt. Ändå försökte Fagervall, Nilsson och Burström – ivrigt påhejade, tänker jag mig, av de högre potentaterna i föreningen – med just det.
Det gick åt helsicke.
Att försöka vinna matcher på skicklighet när motståndarna är skickligare gör oftast det. Den senaste tiden har Luleå Hockey istället gått tillbaka till grunderna, till att försöka vinna matcher genom att jobba hårdare.
Nu har det gett utdelning tre gånger i rad.
Joakim Fagervall kallar det ABC-hockey, inte för att det är enkelt, snarare för att det är grundläggande. Han berättade att det är så här Luleå ska spela resten av grundserien, inget schwammel, bara hårt jobb.
Kort sagt: The same procedure as every year.
Det är ingen tillfällighet att Per Ledin avgjort de tre senaste matcherna.
Det är inte slumpens skördar som gör att Cam Abbott sätter två mål mot Brynäs.
Det här är spelare som trivs bra när de slipper fundera, de är skogshuggare, rallare och bergsprängare snarare än kärnfysiker.
Det är så här Luleå Hockey måste spela för att vinna matcher.
Det här är ett lag som, i grund och botten, har tre stycken fjärdekedjor och en som är skicklig, ung och lika pålitlig som ett säkerhetsbälte av lakrits. Det är inte material för guld, men det är fortfarande material som kan göra sin publik stolt.