Det började redan under upptaktsträffen, Luleå Hockey kommunicerade den interna målsättningen att ta sig till final och vinna SM-guld. Varför? Fan vet. Offensivlusta? Blidka fansen? En lika flagrant som pinsam brist på kontakt med verkligheten?
Lite av allt, skulle jag tro.
Att det här är ett medelmåttigt lagbygge var vi rätt många som såg ganska snabbt. Att det skulle saknas en defensiv general så länge Robin Jonsson var skadad, att det offensiva hoppet bestod av ungdomar och att målvaktssidan var mer tveksam än solid skrev jag redan innan säsongen.
Något SM-guld skulle det definitivt inte bli. En plats i mitten av tabellen – själv hade jag Luleå Hockey som sexa, om jag minns rätt, och då tänkte jag ganska positivt – var rimlig och sedan skulle det bli tack och adjö när slutspelet började.
Nu ligger Luleå Hockey på en ganska förväntad åttondeplats, efter en som vanligt svag november, med normalt svaga insatser från ungefär de förväntade spelarna.
Vilka som verkar vara mest förvånade? Luleå Hockeys ledning.
Kanske vaggades klubben in i någon slags trygghet efter den succéartade inledningen, men den byggdes på en skakig grund. En kedja med ungdomar (såna som brukar gå upp och ner under en säsong) spelade fantastiskt i numerärt överläge (sånt som brukar scoutas sönder av motståndare) och poängen rasade in i en takt som ingen hade trott.
Nu fungerar det inte längre. Men det känns ändå som att den sportsliga ledningen lever kvar där kring starten av säsongen.
Sportchef Lars ”Osten” Bergström pratar om att laget inte levererat som det skulle. Det har det, på ett ungefär. Tvillingarna Abbott har varit något sämre än förväntat, finske backen Kristian Näkyvä något bättre. Daniel Larsson har varit något sämre än förväntat, Joel Lassinantti något bättre. De enda som verkligen inte håller måttet är de tunga nyförvärven, de som ska bära laget – men tränaren Joakim Fagervall började ändra i kedjeformationerna redan innan laget började förlora och har snart uttömt alla sina alternativ. Spelarna ser håglösa och frustrerade ut och den taktik som skulle skapa en attraktivare hockey har mest gett motståndarna väldigt attraktiva lägen framför Luleås mål.
Det är dags för den sportsliga ledningen att inse allvaret i situationen. Det här är inte ett lag för den övre halvan av tabellen. De felaktigt ställda förväntningarna från klubben har dessutom gett spelarna dåligt självförtroende. Nu behöver de hjälp – innan det går käpprätt åt skogen.
För det första: Lennart Petrell och Stephen Dixon måste bytas ut mot producerande spelare. Om ”Osten” har en styrka som sportchef är det att han varit bra på att bli av med underpresterande spelare under sina år. Han har förvisso inte lyckats ersätta dem med kvalité – men någon gång borde det gå. Hur sa? Inga spelare på marknaden? Hittills har SHL-klubbarna plockat in namn som Jere Karalahti, Toni Rajala och Dominik Granak – bara i november.
För det andra: Sluta kladda med formationerna. Jag förstår att det är inbjudande för tränarna att vilja göra något när spelet hackar, men i det här läget tror jag att det skadar mer än det hjälper. Oavsett vad som sägs är ändrade kedjor det tydligaste tecknet på att lagledningen inte är nöjd med prestationen. Just nu behöver spelarna trygghet – inte ännu mer osäker sten att lägga på bördan.
För det tredje: Laget måste börja spela enklare. En av de bästa perioder jag sett Luleå göra den här säsongen var den första i bortaderbyt. Backarna flippade ut pucken i mittzon, forwards kom med fart och Skellefteå tvingades lägga så stor kraft på hemjobbet att man inte klarade av att skapa tryck mot Luleås mål. Jag trodde det var ett smart taktiskt drag för att komma undan hemmalagets höga press, men enligt Fagervall var det inte meningen, det bara blev så.
Jag vill att det ska vara meningen.
Enklare spel med bättre spelare. Lite lugn och ro. Ett par snabba segrar. Mer än så behöver inte Luleå för att vända det här och klättra upp till säker mark igen.
Det här laget är inte byggt av guldmaterial – men det är inte så dåligt som hittills i november.
Att Luleå har spelat bedrövligt den senaste tiden råder det inga tvivel om, men vi som varit med ett tag vet att det har Luleå gjort förr. Som ni ser i faktarutan är november inte direkt någon drömmånad för den nordligaste elitserieklubben. Om det beror på mörkret, snöslasket eller något helt annat låter jag vara osagt – men Luleå Hockey är oftast sämre i november än under resten av säsongen. Bara en enda gång under de senaste fem åren klubben spelat betydligt bättre än sitt eget slutresultat under skräckmånaden.