Det var den allra bästa av tider och det var den allra värsta.
Inledningen till Charles Dickens ”Två städer” hade – förutsatt att någon av oss som skriver om den här sporten vore litterärt begåvade, hårda bandage – lika gärna kunnat användas för att beskriva Luleå Hockey.
Det här laget är fortfarande en gåta inslagen i ett mysterium ombundet med en hemlighet. Fem minuter hit, fem minuter dit, fem minuter nere i diket. Årets Luleå Hockey lämnar få ledtrådar och ännu färre oberörda i sina spår. Det är ett lag med två ansikten – minst.
I varje period.
Vi har sett det kontrollerade laget, det avvaktande, en restprodukt av Jonas Rönnqvists hårdjobbande helplansdefensiv som lutar sig mot ett briljant powerplay för att avgöra matcher.
Vi har sett det fysiska laget, när Petrell, Granström, tvillingarna Abbott, Per Ledin och Per Savilahti Nagander trycker sig fram med kilon och känslor.
Vi har sett det offensiva laget, ett ständigt surrande snurrande getingbo av snabba fötter och blixtrande tankar.
Vi har sett det bedrövliga laget, det känslokalla laget, det uddlösa, menlösa och pompösa laget.
Vilket som är det riktiga Luleå Hockey?
Juryn sammanträder fortfarande.
Så här tror jag: Bakom varje succésäsong, bakom varje SM-guld eller framgångsrika slutspelssaga, finns det ett eller ett par definierande ögonblick. När laget, tillsammans, upptäcker vad det kan och hur det ska utföra det på bästa sätt. De här situationerna upplever naturligtvis alla organisationer – men det är bara de som är tillräckligt skickliga och lyhörda som klarar av att använda det för att ta sig framåt, för att bygga något stort av kollektivet.
Kalla det gärna ögonblicket då humlan lär sig att flyga.
I går pratade jag med Luleås sportchef Lars ”Osten” Bergström. Jag kunde inte hålla mig från att testa min teori på honom.
– Jag känner igen det där stenhårt, jag brukar kalla det för rondellmatcher. Antingen kommer man ut framåt, åt sidan – eller så snurrar man runt och åker bakåt, säger ”Osten”.
Sportchefen tränade själv laget under 90-talet och har upplevt just det jag beskriver åtskilliga gånger.
– De där matcherna kan ofta komma tidigt eller mitt i säsongen, guldåret kommer jag ihåg att när vi vann den och den matchen med små marginaler så hände det här – och det förde med sig det där. Jag minns det ännu tydligare från året efter när vi låg tia, vände till att komma tvåa och vinna sex raka slutspelsmatcher. Där var det ett par matcher som – om vi förlorat dem – hade kunnat leda oss rakt ner i träsket.
I min krönika efter gårdagens monstruösa, magiska, mirakulösa vändning slog jag fast att ”om det här inte vänder säsongen för Luleå så vet jag inte vad som ska kunna göra det”.
Att komma tillbaka från ett underläge är skönt. Att komma tillbaka från ett stort underläge är ännu skönare. Att komma tillbaka från ett stort underläge i en avgörande slutspelsmatch och se motståndarnas tomma blickar efteråt är den bästa känsla som finns – det är bensin i varenda idrottsmotor som existerar, från Palovallen hela vägen till Wembley.
I dag börjar SHL om. Nu får vi se om Luleå Hockey klarar av att använda den bensinen till något beständigt.
Dickens inledning till ”Två städer” avslutas mer eller mindre av följande rader: Vi var alla på väg direkt till himlen – eller till det motsatta stället.
Vilket av ställena Luleå Hockey är på väg till?
Det vet de inte ens själva – men de har fått sin rondell.
Nu ska de bara välja rätt väg ur den.