Tio minuter före match drog ståplats igång. Klackledaren skrek något ohörbart. Resten av läktaren svarade.
OMARK.
Där har ni grundförutsättningarna för kvällens match.
Det började redan under Sotji-OS. Det plingade till i mejlkorgen, Luleå hade värvat, om jag minns rätt var det under gruppspelsmatchen mellan USA och Ryssland. Trots omgivningen, trots inramningen, trots att det – så här i efterhand – framstår som den enda riktigt bra hockeymatchen under turneringen, gick det ett litet sus genom den svenska presskåren.
Ooooooo…omark.
Jag har fått samma fråga åtminstone tjugo gånger sedan dess.
”Jaha, Omark till Luleå – vad tror du om det?”
Jag har svarat alla nyfikna samma sak, oavsett om de varit kvällstidningskrönikörer eller taxichaufförer.
Det här:
”Jag såg så gott som alla hans matcher i Buffalo. Jag tyckte att han var bra. Nej, inte skitbra, inte konsekvent, men ofta skapade hans kedja saker. Han var helt okej – vilket är en bedrift i en omgivning där flera av kedjekamraterna bara knappt skulle klara av att klubba en lake.
Nej, det var inte det som Buffaklo ville ha av honom. Inte där, inte då.
Men en spelare som klarar av att göra det i NHL, med den tidsbristen och på de små ytorna, kommer att vara bra i Sverige. Riktigt bra.
Det enda frågetecknet som finns är egentligen vem fasen han ska spela med.”
Jag har aldrig uppfattat Omark som den där slöa gamängen, marschmallowsmumsaren, som många andra gjort. Han åker inte med samma frekvens som till exempel Karl Fabricius, men han har heller aldrig behövt göra det. Så pass bra är han på att läsa spelet. Det där kan irritera på folk som inte lägger märke till att han trots allt gör ett viktigt jobb i defensiven. I går gjorde han ett antal perfekta puckstölder, han var först hem, han spelade back åtminstone två gånger och han löste det med den äran.
Däremot är offensiven ett frågetecken.
Ett mål, ett assist – är jag pantad? Har solen i Sotji gjort mig galen?
Jag tänker inte på Omark själv. Han skötte sig med den äran. Men vi hamnar, till syvende og sidst, i just den där lilla tveksamheten som jag kände redan i Sotji. Den handlar inte om Omarks kompetens – utan om hans kedjekamraters.
Med Omark i laget har Luleå Hockey tre kedjor som kan avgöra vilken match som helst. Olausson, Klasen och Ledin har varit glimrande, vi vet vad tvillingarna Abbott och Linus Persson kan göra och Omark är ett tillräckligt stort hot på egen hand för att vara ett vapen oavsett lekkamrater.
I grundserien. I slutspelet kommer det att krävas mer.
De poäng som Omark stod för i går kom antingen i numerärt överläge eller tack vare hans egen spetskompetens. Tillsammans med Lucas Wallmark och Johan Forsberg, i spel fem mot fem, skapade han faktiskt relativt få farligheter.
Problemet är det här: Luleå har helt enkelt en toppcenter för lite i laget
Jag förstår att Jonas Rönnqvist inte vill spela Omark med Klasen och Olausson. Jag förstår att han inte vill splittra det som varit lagets bästa kedja.
Jag förstår att han inte heller vill stoppa in Omark med tvillingarna Abbott, eftersom den kedjan spelar en annan, mer energifylld, roll.
Där tar Luleå Hockeys högklassiga alternativ slut.
Lucas Wallmark är inte tillräckligt färdig ännu, när Örebro satte honom under press slutade det oftast med förlorade puckar. Niklas Fogström? Kanske, men min känsla är att han det vore fel att sätta en traktor tillsammans med en Ferrari. Hur han än vrider sig har Jonas Rönnqvist hockeyröven bak – och nu verkar Luleåtränaren bara att hoppas att Omarks samarbete med Wallmark och Johan Forsberg ska bli bättre till slutspelet.
Jag tror inte att det är rätt – och tiden börjar rinna ut.
Just den här matchen drar jag inga defensiva växlar av. Örebro hade en monstruös utdelning, jag har nog aldrig sett Luleå släppa in fyra mål på fjorton skott.
Men offensivt vill jag se mer. Det måste gå att göra fler än tre mål med den här forwardsuppställningen, Luleå skulle och borde ha klarat det.
Linus Omark är en vithaj i ett guppakvarium och i rätt omgivning kan han mycket väl vara den sista nyckeln till att Luleå Hockey tar SM-guld.
Resten? Det är upp till Jonas Rönnqvist.