Johan Forsberg är en vänlig själ vid sidan av rinken och en grovarbetare på den. Han har inte gjort sig känd för fult spel och det finns fler förmildrande omständigheter kring hans armbågsöverfall på Daniel Fernholm: Farten var inte jättehög, Fernholm blev inte allvarligt skadad. Ändå bestraffas Forsberg med sju matchers avstängning, tre av dem omvandlas till böter. Det är säsongens längsta avstängning. Jag tycker den är för mjäkig.
Forsberg hoppar in, han sätter armbågen i tinningen på Fernholm, det hade kunnat innebära både avslutad karriär och men för livet. Min känslomässiga respons är att spelare som står för så idiotiska tilltag ska bort, bort, bort från sporten, bort från allt som liknar en skridsko, flyttas till en garanterat isfri zon i Sahara där de kan spendera resten av sina dagar med att rita uppspelsbågar i sanddynerna.
Det är därför eventuella straff inte ska bestämmas av våra känslomässiga reaktioner.
Den kalla, strikta analysen: Sannolikt olycksfall i arbetet. Kanske tappade Forsberg balansen (det alternativet ligger nära till hands i just fallet Forsberg, hrrrmhrrrm), kanske var han trött eller bara oerhört otajmad. Inget jag sett förr talar för att han medvetet bestämt sig för att utsätta en motståndare för något av det farligaste som finns på en hockeyrink.
Det är skillnad på folk och folk. Det är skillnad på handling och handling. Det är skillnad på konsekvens och konsekvens. Det är därför vi har ett rättssystem som bygger på kritisk granskning – både inom hockeyn och i det vanliga samhället.
Det är därför vi inte använder oss av folkdomstolar, spöstraff och stupstockar längre.
Det är en högst normal mänsklig reaktion att kräva strängare straff när hemska saker händer. Men hjälper det? När det gäller samhällets juridiska system finns det inget som tyder på att strängare straff ger färre brott. Vad jag vet finns det inga vetenskapliga undersökningar som visar att hockeyn är annorlunda.
Så, vad gör vi för att slippa sånt här? Ledsen, det går inte.
Hockey är en fullkontaktsport, olyckor kommer att fortsätta hända, människor kommer att fortsätta vara människor – i all sin prakt, med alla oförmågor. Det bästa vi kan göra är att fortsätta utbilda, fortsätta visa vilken väg som är den rätta.
Litar jag på att svensk hockeys makthavare klarar av den uppgiften?
Inte alls – men det är en annan krönika.