Efter en oviss tredje period, en spännande förlängning och ett nervbitande straffdrama hade Sverige chansen.
Maria Rooth tog fart och åkte iväg för att slå Damkronornas fjärde straff.
På Sveriges bänk fanns en 16-årig Kirunatjej, men just straffarna uppfattade hon inte mycket av.
– Jag minns att jag satt längst ner i bänkraden och jag nog inte vågade titta, säger Emma Eliasson.
Sekunderna efter Rooths straff behövde hon nog inte titta. Det räckte med att lyssna.
Miraklet var fullbordat. Maria Rooth hade kallt satt sin straff bakom målvakten Chanda Gunn. Damkronorna hade slagit USA på straffar och gått till OS-final.
Rooth åkte mot den svenska bänken och blev överfallen av överlyckliga lagkompisar.
– Det är nog ganska obeskrivbart vad det är för känslor i den där högen. Det är lite overkligt egentligen, säger Emma Eliasson tio år efter bragden.
ETT EGET MIRAKEL
När USA, med ett gäng collegekillar, slog Sovjet med 4–3 i OS i Lake Placid 1980 och senare tog guld kallades det för det ”The Miracle On Ice”.
Sveriges seger mot USA i OS-semifinalen är det svenska miraklet på is. Kanada och USA dominerade, då som nu, damhockeyn och Damkronorna hade aldrig slagit någon av de två länderna.
Fram till OS-semifinalen den 17 februari 2006 i OS i Turin.
– Mycket av det jag minns bäst är timmarna innan. Det adrenalinet man hade innan matchen och möten vi hade med laget där vi verkligen bestämde oss för att ge dem en match. Det är det jag minns mest av. Och sen självklart straffarna. Efter matchen stod (Peter) Forsberg, (Nicklas) Lidström (Mats) Sundin och gänget och kramade om oss. Det är ett häftigt minne, säger Eliasson.
LÄGER PÅ LÄGER
Luleå Hockey-kaptenen var bara 16 år under OS, men Eliasson var ingen nykomling direkt. Kirunatjejen debuterade i landslaget redan som 14-åring och backen hade varit med och vunnit VM-brons på hemmaplan i Linköping året innan OS.
Precis som nu hade Kanada och USA överlägsna resurser inom damhockeyn. Sverige och förbundskaptenen Peter Elander gjorde mycket av de små medel man hade i början på 2000-talet.
– Han slet jäkligt hårt för att få loss så många lägerdagar som möjligt. Vi var nog uppe i 170 lägerdagar nån säsong där.
Laget bodde i en skola på madrasser under sommarlägren som oftast hölls i Landskrona.
– Jag var med många sommarläger. Som mest hade vi fem veckors läger en sommar i Landskrona. Det var mycket slit.
VEK SIG INTE
OS-semifinalen började på sämsta sätt för Damkronorna. USA gjorde tidigt 1–0 och en storspelande Kim Martin i det svenska målet höll de blågula kvar i matchen.
Kelly Stephens ökade på till 2–0 för USA i början av andra perioden, men svenskorna gav sig inte. De tänkte inte vika sig den här gången.
– Men man hade ändå känslan av att vi kunde kontrollera dem lite grann och hålla dem på utsidan. Det kändes som vi tog ett psykologiskt kliv över dem. Sen fick tillfälligheterna avgöra och det är man glad för.
Och det finns förstås en koppling till Miraklet i Lake Placid 1980. Spelfilmen ”Miracle" med Kurt Russell i sitt livs roll som USA:s guldcoach Herb Brooks hade kommit ut fyra år innan OS.
– Peter Elander älskade ju den där filmen. Så jag vet inte hur många gånger vi hade sett den. Vi hade fått det inpräntat, säger Eliasson och fortsätter:
– Om man har sett filmen så kör Herb de här skridskointervallerna med laget där han hela tiden säger ”again, again". Vi körde också exakt de skridskointervallerna och gav dem samma namn.
"VI BESTÄMDE OSS"
I den andra perioden mot USA börjar det svenska miraklet ta form. Med två mål på drygt tre minuter såg Maria Rooth till att det stod 2–2.
Nu kom det som svenskorna pratat om och föreställt sig innan matchen verkligen fram.
– Det kändes som vi hade en speciell gruppdynamik. Vi var ett rutinerat landslag, förutom jag och Pillan (Pernilla Winberg som också var 16), som bestämde sig helt enkelt. Vi visste om att samtliga hade lagt ner den tiden på fysträning och övrig träning som behövdes för att ta antingen Kanada eller USA i en match.
Framför allt är det ett möte kvällen före semifinalen som Eliasson minns bäst. Där snackade laget sig samman.
– Det var främst där som det klickade. Vi kan verkligen ta dem. Vi såg till att verkligen ha en bra dag. Sen var det tur att USA hade en dålig dag. Det är just såna tillfälligheter som skedde den dagen.
Fast tillfälligheter är nog inte rätt ord för att beskriva slutet.
Efter en oviss tredje period och förlängning där USA hade börjat darra räddade 19-åriga Kim Martin två av fyra straffar, amerikanskorna brände de två andra. 16-åringen Pernilla Winberg gjorde mål på sin straff och Rooth fullbordade sin matchhjälteroll med den sista straffen.
FÖLL I FINALEN
Tre dagar senare mötte Damkronorna Kanada i OS-finalen. Det blev 4–1 till lönnlöven efter en bra, men inte bragdartad, svensk insats.
– Vi kunde ändå göra det bra och ge dem en fajt. De var nog skärpta när de mötte oss eftersom vi hade slagit USA.
När Emma Eliasson får frågan om silverlaget från 2006 skrällde för att det var ett mer talangfullt lag än dagens Damkronor eller om det mer berodde på att man hade den rätta dagen, säger hon:
– Det var mer tillfälligheterna, men vi var ett gäng som verkligen lagt ner tid och ville uppnå något med det OS:et. Det var många som satsade hårt.
Det de fick tillbaka var ett mirakel som kommer att leva kvar för alltid och ett OS-silver med guldkant.