Jag trivs bland gnällspikarna. De som med fem veckor kvar till VM skriker ”nej” och grottar ner sig. Jag har dömt ut Charlotte Kallas VM-chanser och spekulerat i svenskt fiasko. Med det sagt, det finns alltid två sätt att se på saker och ting. Faktorerna som talar för Sverige när VM ska avgöras är fortfarande många. Just i dag tänker jag fokusera på dem.
För det första. Det är väldigt sällan en formtopp varar en hel säsong. Därför kan vi utgå från att en rad norska åkare redan har peakat för vintern. Våra kära grannar har som bekant extremt tuff konkurrens i sitt landslag och det är av största vikt – för dem som vill åka VM – att presentera sig tidigt på säsongen. Bara för att en nation plockar hem ett 50-tal pallplatser på världscupen före jul är det långt ifrån säkert att samma nation dominerar alla lopp i slutet av februari.
Sen har vi den sköna erfarenheten från i fjol, att formen kan dyka upp från ingenstans. Jag minns hur jag desperat veckorna innan OS försökte få Marcus Hellner att tala ut om sin svaga form. Hur det slutade? Han vann ett guld och ett silver i Sotji. Samma med Johan Olsson och Daniel Richardsson. Båda hade dragits med skador hela vintern – Olsson hade inte åkt ett enda tävlingslopp innan han ställde sig på startlinjen under OS – men lyckades formtoppa precis i rättan tid för att vinna både individuella medaljer och stafettguld. Kunde de då kan de nu.
Kidsen är en annan framgångsfaktor. Det är inte bara Norge som har unga åkare på väg upp. I Sverige har vi två urspännande namn i Stina Nilsson och Sofia Henriksson. Kaxiga, orädda och extremt talangfulla.
Nilsson kan bli mästerskapets joker. Den norska tidningen VG tippar henne som outsider till sprintguldet. Personligen tror jag att hon lämnar VM med tre medaljer. Och Henriksson? Får hon bara en plats i truppen lär hon bana vägen för en av dessa på stafetten.
Det svenska vallateamet då? Ett av världens bästa. På Tour de Ski gjorde man bort sina bottennapp. Dessutom slog man till med ett par riktigt lyckade tävlingar. Alltså: En perfekt balans mellan harmoni och saker som kan bli bättre. Urban Nilsson och hans mannar kan dessutom banorna i Falun utan och innan. De svenska åkarna kommer ha bra under pjäxorna när det väl gäller. Och det – Calle Halfvarsson – är skillnaden mellan en fjärdeplats och en medalj.
Sist men inte minst: Charlotte Kalla. Jag borde ha lärt mig vid det här laget att man aldrig kan döma ut henne. Hon har inte imponerat lika mycket i år som hon gjorde inför OS i Sotji. Men hon har fortfarande samma kapacitet, det visade hon med sin tredjeplats Kuusamo i början av säsongen. Nu har hon bestämt sig för att stänga ute alla störningsmoment och fokus ligger helt och fullt på att hitta mental harmoni. Lyckas hon – då, mina vänner – kan VM bli lika roligt som OS.