Det var så kul då. Efter ett par år av totaldominans från de norska damerna dök Charlotte Kalla upp i superform. De svenska tjejerna vann OS-guld i stafett och skidvärlden på damsidan kändes lite, lite större. Framtiden lite, lite ljusare.
...och nu är vi tillbaka på ruta ett. Suck.
När Tour de Ski inleds i morgon finns det inget – absolut inget – som talar för att det inte blir norsk seger på damsidan. Det finns egentligen ingenting som talar för att det inte blir en norsk trippel.
Och det är väl trist?
All cred till Norge. Landet avlar fram stjärnor i samma takt som McDonald’s säljer hamburgare. På något sätt tycks åkarna alltid utvecklas, gå åt rätt håll. De unga supertalangerna blommar ut till fullfjädrade stjärnor, medan stjärnorna blir till superstjärnor.
I Sverige är det mycket mer upp och ner. Jag förstår inte riktigt varför. Emma Wikén, Anna Haag och Ida Ingemarsdotter är alla exempel på åkare som man aldrig riktigt vet var man har. Det kan vara himmel, det kan vara helvete. Från en dag till en annan.
Tyvärr ser jag lite samma tendens hos Charlotte Kalla i år. Den där jämnheten finns inte där, tryggheten som lyser igenom både på och utanför banan. Det är ett oroväckande tecken.
Men å andra sidan. Så länge formen finns under VM i Falun är det väl ingen som bryr sig.