Charlotte Kalla sprang genom mixade zonen i Falun utan att svara på frågor och lämnade oss alla med ännu fler. Hur illa är det egentligen med henne? Hur mår hon? Ligger det någon sanning i det landslagstränaren Mattis Persson säger, att han inte når fram till henne – eller är det så att hon faktisk presterar bäst med Magnus Ingessons plan i benen? Är säsongen ett fiasko? Om inte – varför så ilsken? Varför ständigt de där svarta ögonen, de där entoniga svaren, i nästan alla intervjuer efter så gott som alla lopp?
Vad är det som är fel?
Jo, en fråga till: Kan det vara så enkelt att allt handlar om en osäker organisation som inte vet hur den ska hantera en av sina största stjärnor?
Att Charlotte Kalla har högt ställda förväntningar på sig själv är ingen hemlighet, inte heller att hon blir torsksur när hon inte lyckas leva upp till dem. Detta vet valfri sofftittare, detta borde landslagsledningen lärt sig att hantera – oavsett vad de tycker om samarbetet med Magnus Ingesson.
För, ärligt talat – vad hade egentligen Kalla förväntat sig?
Charlotte Kalla kan, när hon har sina absolut bästa dagar, vara bäst i världen. Hon kan slå Therese Johaug, Astrid Jacobsen, Heidi Weng, till och med Marit Björgen. Men hon har aldrig besegrat dem dag ut och dag in, hon har aldrig varit den konsekvent bästa skidåkaren i världen. Detta är sanningen, obekväm eller inte, och vid 28 års ålder talar statistiken för att det här är den nivå som Charlotte Kalla kommer att hålla resten av sin skidkarriär.
En av de bästa svenska vinteridrottarna någonsin.
En del av den yppersta världseliten.
Ett medaljhot, till och med guldhot, på samtliga mästerskap.
Men inte världens konsekvent bästa skidåkare.
Det är ändå inte så jäkla illa, va? Charlotte Kalla siktar ändå uppåt. Till årets säsong ökade hon träningsdosen markant, hon har åkt fler lopp än någonsin tidigare, förhoppningen är att det ska ge utdelning i framtiden. Hon har råd med att testa något nytt, det finns inget mästerskap att toppa till, inga uppenbara drakar att döda. Visst, hon åker lite sämre än vanligt, men det kan tillskrivas en trött kropp och under en mästerskapsfri säsong spelar tredje eller sjunde plats egentligen ingen som helst roll.
Ändå står vi här och beskådar en galopperande landslagskris.
Kalla är sur över sina halvskabbiga resultat och att landslagsledningen pratar om henne istället för med henne. Mattis Persson är välment frustrerad över att han inte får implementera sina tränaridéer på landslagets största stjärna. Magnus Ingesson är som han alltid är, kolugn, och förbundskapten Grip försöker febrilt putsa över de mest uppenbara sprickorna i landslagsfasaden.
Nu vill jag att alla inblandade sätter sig ner, drar ett djupt andetag – och tar det väldigt lugnt.
Det här är ett mellanår, Kalla presterar ungefär i paritet med vad man kunde förvänta sig och än så länge har Ingessons planer för att toppa mot mästerskapen oftast fungerat. Det finns ingen anledning till panik, det finns ingen anledning att vara sur, det finns ingen anledning att utestänga en ganska stor del av den pyttelilla skidvärlden från informationsflödet.
Just nu framstår det svenska landslaget lika välplanerat som ett hönshus under rävattack.
Det är inte värdigt världens näst bästa skidnation.