Onsdagen den 6 maj förra året i tyska Chemnitz. Angelica Brage blir sexa på EM i styrkelyft i det som kunde blivit hennes sista tävling.
– Jag var jätteledsen och jättebesviken, inte så mycket för resultatet jag gjorde utan för att jag hade så otroligt ont, säger Angelica Brage.
Luleå AK-lyftaren har haft stora problem med sin vänsteraxel sedan 2012. Och hon har haft väldigt ont under både träningsperioder och tävlingar.
Det var meningen att axeln skulle ha opererats i början av 2015, men ingreppet sköts upp. Läkarna sa att efter operationen skulle hon inte kunna träna och tävla på elitnivå längre.
– Jag hade väldigt stora förhoppningar om att jag skulle kunna tävla utan att ha ont på tävlingsdagen, men jag hade väldigt ont. Det var såklart jobbigt fysiskt, men mer mentalt över att jag kände i efterhand att jag kanske skulle ha avbrutit tävlingen. Inte för att jag gjorde skadan värre utan för att det är inte den känslan jag vill ha när jag tävlar.
Det är ledkulan i axeln som har tagit mycket stryk och även taket över den. Det har gjort att broskbitar har lossnat och legat och skavt.
Vid operationen, några veckor efter EM, tog läkarna bort de lösa broskbitarna och skrapade så att taket fick bättre plats. Men ledkulan är fortfarande i ganska dåligt skick.
Angelica Brage säger att mycket har blivit bättre i vardagslivet och hon kunde börja träna lite lätt bara några veckor efter operationen.
– Det kändes skönt att få börja träna igen. Men det är svårt även om man har jättebra backning. Jag har haft Lasse Lundgren (sjukgymnast) som varit helt ovärderlig i sin support här på hemmaplan, även om operationen gjordes i Umeå. Han har övervakat och är duktig på att hitta balansen mellan att utmana och bromsa. Men det är klart. När det är idrottsspecifikt vill man tillbaks. För min del har det nog satt sig mycket det här med rekommendationerna att inte göra det.
Du vill motbevisa det?
– Nej, det har jag inte som ambition, att bevisa någonting för nån längre. Utan det är bara en oförklarlig kärlek till att göra det här och känslan att jag inte är färdig. Att jag inte riktig uppnått det som jag kan. Jag har vunnit allt man kan vinna, förutom World Games. Men däremot har jag inget världsrekord ..., säger Brage och fortsätter:
– Det finns saker jag vill uppnå och det finns en viss sorg över att det inte går att få bestämma själv när det är slut. Även om jag kommer att acceptera att det eventuellt inte går.
Till sin hjälp under vägen tillbaka har hon haft träningskompisen och klubbkamraten Joakim Lakso, som är Luleå AK:s andra SM-deltagare.
– Att träna med en skada och under rehabilitering är ju ett pendlande mellan jättemycket hopp och jättemycket förtvivlan. Det går väldigt sällan rakt upp i en idrottskarriär och det som står bakom i det läget är otroligt betydelsefulla. Och Jocke är definitivt en av dem som står där. Allt från när jag bara vill lägga mig ner på golvet och grina till att jag känner att ”yes, nu går det åt rätt håll”. Han supportrar oavsett vad som händer och sånt är jättebetydelsefullt.
Nu gör hon comeback på fredag under SM-veckan i Piteå.
– Jag skulle jättegärna vilja säga att det blir en jätteärofylld comeback som jag gör, men det är inte riktigt sanningsenligt och lite väl hårda krav på mig själv. Beslutet att tävla på SM var mer en känsla av att faktiskt vara på väg tillbaka mentalt och få kliva upp och tävla igen för min egen skull. Jag vet fortfarande inte om det kommer att vara värt att försöka ta sig tillbaka till internationell elit.