Under de senaste två veckorna har Luleå Konståkningsklubbs årliga läger pågått i Sunderby ishall. Sammanlagt deltar nästan 120 åkare med en nivå som sträcker sig från konståkningsskola till internationell toppklass med bröderna Alexander och Nikolai Majorov i spetsen.

– Jag har varit på det här lägret i Luleå i säkert 19-20 år. Första gången jag var här var jag ungefär tio år gammal. Det är varje sommar två veckor som vi har det här lägret sedan många år tillbaka, de första två veckorna i juli. Det är roligt. Trots att det är lite annorlunda när man är gammal gentemot de andra här, säger Alexander Majorov.

Jag hörde att det är ganska intensiva dagar med tre ispass per dag. Hur är det?

– Det är jobbigt, absolut. Jag har dessutom några fler pass som jag kör individuellt inför säsongen. Man är trött, det är slutet av lägret och man känner träningsverk i varenda muskel. De individuella passen jag har på is tränar jag på de tävlingsprogrammen som jag använder och finslipar dessa, konstaterar han.

Majorov betonar vikten av att få isträning även under sommarhalvåret.

– Det är viktigt. För det här är en sport där man behöver känslan på samma sätt som i exempelvis skytte. De små känslorna försvinner ganska snabbt om man inte tränar på is. Det är ganska viktigt att man under en viloperiod är på is i alla fall en gång per vecka.

EM i konståkning avgörs från den 21 januari till 27 januari i Minsk, Vitryssland. Ett mästerskap Majorov har bestämt sig att satsa mot.

– Det känns bra. Allt handlar om att träna smart och rätt, inte skada sig och ändå utvecklas.

Du blev inte uttagen till OS i vintras, hur hittade du motivationen till att satsa mot EM?

– Den lilla vilan som var efter allt som hade med OS att göra blev nyckeln. Man stressar upp sig i stort sett ett år innan OS och när allt la sig hittade jag tillbaka. Jag tror att det är så oavsett vilken sport man än håller på med att man har små bitar av säsongen där man inte är i toppform för att inte skada sig och senare kunna hitta tillbaka. Jag har kört på topp i stort sett hela tiden, vilket har varit tufft. Men sen kom vilan efter OS-missen och då kom kraften och orken tillbaka.

Målsättningen till europamästerskapet är klar, att ta medalj.

– På EM vill jag ta medalj. Om vi säger att jag skulle komma fyra skulle jag inte heller vara besviken. Det är kul och skulle vara roligt att ta medalj, vilket det finns möjlighet till. Det krävs att man lyckas själv just i den stunden. När man är på EM tänker man inte på det överhuvudtaget utan jag kommer att köra mitt eget race. Ju närmare man kommer desto mindre viktigt blir det utan det är min egen prestation som det handlar om.

Efter att Majorovs besked kom i slutet av juni att han satsar mot EM, sa han även att han behöver jaga sponsorer för att få i hop satsningen. Detta med anledning av det indragna SOK-stödet.

– En sponsor är på gång. Jag ska fortsätta att leta för idrotten är prio ett för mig. Det fungerar inte att både satsa på idrotten och arbeta på heltid vid sidan av. Det får bli något mer hobbyliknande i så fall då idrotten på den här nivån alltid måste vara nummer ett. Allt kostar pengar och jag behöver det för att kunna satsa och det går inte att få i hop på egen hand.

Hur många sponsorer känner du att du behöver för att kunna satsa?

– Det beror på, en sponsor kan hjälpa till på olika sätt och det är upp till dem. Men det skulle vara kul att ha med sig norrbottniska och Luleåföretag som sponsorer så jag kan representera Luleå och Norrbotten när jag är ute och tävlar. Luleå har inte många idrottare som är på hög nivå och jag tycker att man borde satsa på dem. Vi är ju i stort sett över hela världen och visar upp oss. I bland annat EM och VM och folk här hemma inser inte hur stort det är.

Just det är något som Majorov försöker använda i sin marknadsföring av sig själv.

– Självklart. För både EM och VM är stora tävlingar sett över hela världen. I Sverige är vi ganska dåliga på att visa mästerskapen och världscupen som vi åker på. Det folk inte vet är att om alla åkare ska träna klockan sex på morgonen, i exempelvis Japan eller Kanada, är det helt fullsatt i arenan. De ser en träning på tjugo minuter. När det är tävling är det kö utanför och helt proppfullt. Men i Sverige får vi aldrig se det och folk förväntar sig inte det i Sverige. Man ser inte hur stor sporten är över hela världen. Då hade företag haft en annan syn på samarbete med konståkare på elitnivå. I Japan förstår de mig helt och hållet och satsar inte på hockey till exempel när man vet hur stor sporten är.

Kanske lite som fotboll i Brasilien?

– Ja, det är ungefär lika stort som konståkning i Japan eller Ryssland. De vet att de syns överallt och satsar därför på konståkningen.