Jag har sett 18 personer överrösta en hel arena. Jag har sett ett lag besegra alla odds. Just nu sitter jag och tittar på Jens Tillman, som kommer springande nedför en läktare och hetsar igång den vit-blå Northlandklacken.
Igen.
Ärligt talat är det knappt att jag tror det.
Det finns ju lagar, regler, fysikens grundprinciper. Isaac Newton vrider sig i sin grav, Galileo Galilei fnyser irriterat i sin.
Det skulle inte gå.
De spelare som har hyfsat stora roller i Northland har en snittlängd på 176.4 centimeter. Motsvarande siffra för Norrköping är 179.8 centimeter. Det här är vad det betyder i verkligheten, bortanför sterila siffror:
Anna Barthold, 185 centimeter, spelar försvar på Kali Bennett, 195 centimeter. Lydia Karlefors, 178 centimeter, spelar försvar på Tanya Massamba, 182 centimeter.
Det skulle inte gå.
Under hela säsongen har Northland kämpat mot skador. Allis Nyström och Emma Eriksson har försvunnit tidigt. Cleo Forsman Goga i kvartsfinalen. Tina Trebec i första finalmatchen. Det här laget har haft minst lika stor otur som sina motsvarigheter i herrligan och SHL – men klarat av just det som varken LF Basket eller Luleå Hockey inte gjort.
Det skulle inte gå.
Skiter väl de här spelarna i.
Det här laget har hittat en väg att vinna – trots allt. Det är det mest imponerande jag upplevt under mina år som sportkrönikör.
Visst, det går att spela basket trots att man saknar långa spelare. Det är inga problem att slå Eos hemma i trettonde grundserieomgången utan Cleo Forsman och Tina Trebec.
Men Norrköping? I en SM-final? På bortaplan? Det här är en bragd – men precis som alla bragder har den sina anledningar.
Det här var en nyckelmatch redan innan uppkast. Om Northland vann skulle vägen mot tre raka segrar ligga öppen, då skulle det här laget – som sliter hårt på de få spelare som är hela – faktiskt kunna klara av att ta guld på tre matcher.
Men ju längre matchen gick stod det klart att om Northland skulle vinna en match i Norrköping så var det den här.
Elisabeth Egnell, den store ledaren i hemmalaget, stukade knät och tvingades utgå. Kali Bennett, den stora stjärnan under korgarna, drabbades av foulproblem. Jefimija Karakasevic hade ont i sin brutna näsa och stördes av den mask hon tvingades spela med.
Det fanns svagheter att utnyttja. Men för att göra det det krävs ett självförtroende som är så stort att man kan dra ut det genom öronen och knyta en rosett under hakan.
Allt handlade om den tredje perioden.
Just innan pausen hade Northland tappat allt. Under de sista två minuterna hade Norrköping gjort 13-1 och gått från 29-33 till 42-34. Ett vanligt lag hade vikt ner sig där, lutat sig mot hemmaplansfördelen, tänkt att ”äh, vi kan ändå vinna nästa här nere”.
Ett vanligt lag hade definitivt gett upp när Norrköping klev ut och gjorde 4-0 direkt efter pausen.
Men det här är inget vanligt lag.
Det här är en samling krigare, barbarer, en vild hord från norr som hade skrämt slag på både Julius Caesar och Alexander den store. De kramade musten ur Norrköping – utan att egentligen spela sin bästa basket – och skaffade sig tre gyllene matchbollar.
Så, blir det guld nu? Självklart.
Visst, det går alltid att oroa sig för segerfrossa, för att spelarna ska upptäcka hur nära de är att vinna det finaste som går i basket-Sverige och rasa ihop så fullständigt att pokalen glider dem ur händerna.
Jag frågade faktiskt tränare Tillman om precis det, om han var oroad för att folk skulle vika ner sig. Han log som en krokodil och ställde en motfråga.
– Vaddå? Har du sett det här laget över huvud taget i år?
Det har jag. Jag säger så här:
Ta på dig finkostymen, Luleå – för nu jäklar blir det guldfest.