Nog hade man lite koll på Sofia Henriksson inför säsongen. En stor talang från Piteå som spåddes bli nästa Charlotte Kalla. Kanske, kanske skulle vi få se henne på världscupen redan i vinter.
Det var väl ungefär vad hon tänkte själv också.
– Det kändes inte jätterealistiskt med världscupen, kanske någon tävling innan vintern var över, säger hon.
Men saker och ting blir ju inte alltid som planerat. Nu sitter hon hemma hos mamma och pappa i Piteå med ett färskt genombrott i bagaget.
Det började med en andraplats på tio kilometer klassiskt i Bruksvallarna och fortsatte med en sensationell tolfteplats på samma distans i världscupdebuten i Kuusamo. När hon sedan blev VC-nia i Davos kunde hon lämna det anonyma livet bakom sig.
– Jag har faktiskt inte märkt av det så jättemycket. Det är väl någon som har känt igen mig på stan eller i affären. Det är ju kul att folk tycker att man har gjort något bra. Annars är ganska mycket som vanligt, säger hon när vi ses under trettonhelgen.
Jag trodde att det var många som slet i dig nu?
– Det är klart, det blir lite mer intervjuer. Men mest runt tävlingarna. Annars är det inte så stor skillnad.
Vi sitter i huset på Bergsviken där Sofia Henriksson växte upp. Det var härifrån hon gav sig ut på sina första skidturer som barn. Oftast tillsammans med mamma Helena, hennes stora stöd och förebild.
– Jag hade aldrig stått där jag står i dag om jag inte hade haft mamma. Det är hon som har lärt mig åka skidor. Hon var tränare i klubben jag körde för (Storfors) och när vi inte tränade med klubben så var hon ute och tränade med mig. Hon har skjutsat mig land och rike runt. När vi hade fredagsmys stod mamma ute i garaget och preparerade mina skidor.
Då måste hon vara stolt nu när det gått så bra?
– Jo, både mamma och pappa är stolta. Det är väl mamma som är mest nervös när jag ska åka. Nu när jag har varit ute på världscup har jag alltid ringt hem efter loppet för att kolla så att hon lever (skratt).
När Sofia Henriksson började åka skidor var hon ingen segermaskin. Det skulle dröja ett tag innan hon tog sin första vinst.
– Jag har en pärm med urklipp och resultat här hemma, där kan man se att jag var sisådär 3-4 minuter från täten. Men jag tyckte det var kul, det där med tävlingar.
När insåg du att du hade en talang?
– När jag var 13 år vann jag Kalle Anka cup. Då förstod man ju att man hade en talang och därför ville jag också fortsätta. Det där att vara duktig på någonting, att få uppmärksamhet, det var ju jätteroligt.
De senaste åren har Henriksson tillhört Sveriges bästa juniorer. Hon har tagit medaljer både på junior-VM och ungdoms-OS. Många gånger har hon kallats för ”nästa Charlotte Kalla”. Men någon överdriven press utifrån har hon aldrig känt.
– Jag försöker ta det som något positivt, att folk faktiskt tror på mig. Jag har ju möjligheterna, sen är det upp till mig vad jag ska göra med dem.
Har du aldrig haft prestationsångest?
– Jo. det är klart. Men jag har jobbat mycket med min mentala tränare Stig Wiklund de senaste åren, jag har fått tips kring hur jag ska tänka. Jag försöker tänka sunda tankar.
Förklara.
– Att jag faktiskt bara kan göra mitt bästa och inte påverka mina konkurrenter. Men det är klart att jag ändå får prestationsångest ibland. Men jag kan nästan tycka att det är värre att tävla på mindre tävlingar som Lilla Karlavagnen eller Storforsloppet än på världscupen.
Hur tänker du då?
– På en världscup har jag inga krav på mig. Men på mindre tävlingar på hemmaplan kan folk tänka: ”Hon har ju varit topp tio på världscupen, hon ska bara sopa hem det här”. Därför blir de tävlingarna jobbigare. Men då handlar det om att inte tänka så mycket på vad folk tycker och tänker. Jag kan ju bara påverka det jag själv gör.
Apropå din mentala tränare Stig Wiklund. Han twittrar titt som tätt att du är vår nästa superstjärna. Hur ser du på det?
– Han är sådan som person, en positiv prick. Visst kan en del tycka att det sätter press på mig, men jag känner ju honom och tycker bara att det är roligt. Det ger energi. Jag tycker att allt positivt som skrivs i media ger en egoboost.
Det är uppfriskande att du gillar media. Det känns som att många tröttnar på oss journalister efter ett tag.
– Man kanske inte har hunnit dit än (skratt). Jag har alltid gillat uppmärksamhet och försöker se positivt på det. Syns man mycket kanske det är lättare att få sponsorer till exempel.
Sofia Henriksson beskriver sig själv som envis och målmedveten. Hennes plan är lika glasklar som självklar – hon ska bli bäst i värden.
– Jag vill vinna OS- och VM-medaljer. Som Charlotte, Marit, Johaug och Kowalczyk, de är mina förebilder. Det är dit jag vill nå. Det är så bra man vill bli. Och lite till. Jag vill slå dem en dag.
Efter tävlingarna i Davos kommenterade självaste Marit Björgen Sofia Henrikssons framfart och gav henne tipset – via NSD – att ha tålamod och träna hårt så kan det räcka riktigt långt.
– Bara det att hon vet vem jag är, det är ju jätteroligt. Det måste innebära att man verkligen gjort något ut över det vanliga, säger Henriksson och skrattar.
Det är ett VM i Falun som väntar i vinter. Hur tänker du kring det?
– Innan säsongen började var det inget jag fokuserade på. Men efter de här veckorna så ligger det mycket närmare till hands. Nu ska jag försöka ta mig dit, kanske för att få köra en stafettsträcka eller den klassiska tremilen. Om jag snubblar på mållinjen och inte blir uttagen skulle jag nog bli besviken, men samtidigt har jag många år framför mig.
Du är en klassisk specialist. Hur kommer det sig?
– Bra fråga. Jag har alltid tyckt att det är bekvämare att åka klassiskt, kanske är jag skapt för det rörelsemönstret. Mamma åkte alltid klassiskt så jag fick lära mig det tidigt.
Är det roligare att åka klassiskt?
– Ja, för mig är det både enklare och roligare. Mer avlappnat, jag finner mig bättre i den tekniken. Ibland är det roligt att åka skejt också, men vissa dagar känns det piss.
Jobbar du med din fristilsteknik?
– Ja, givetvis. Jag lägger nästan mer tid på den än på den klassiska tekniken. Om man ska vara med i världstoppen och slåss krävs det ju att man är allround.
Sofia Henriksson inspireras mycket av klubbkompisen Charlotte Kalla. Inte bara för att hon vunnit VM och OS, utan för att hon faktiskt har gjort den resa som Henriksson också vill göra.
– Hon har ju tidigare haft problem i klassiskt men tagit stora kliv där. Hon visar att allt går om man tjurar ihop och är riktigt målmedveten, det är inspirerande.