Snart kan han vara bäst i världen – igen

Det är fredag, strax före lunch, och även om stora visaren just passerat elva känns det som eftermiddag. Justyna Kowalczyk, Alexei Petukhov, Calle Halvarsson, Charlotte Kalla, Therese Johaug och Marit Björgen har allihop kommit till stadion. De har genomfört sina träningspass, de har avslutat dem, de har tagit sina skidor under armen och de har gått därifrån.

Dimman glider allt längre ner längs bergssluttningen. En backhoppare landar med en smäll men ingen ser honom, jultomten skrockar i snötyngda buskage och doften av grillad makkara blandas med skoteravgaser. Tystnaden lägger sig över Ruka.

Då kommer han.

Norges valla-lastbil är världsberömd, var man än kommer är den det första som fastnar i blickfånget. Den är gigantisk, den är svart, de senaste åren har den prytts av bilder på de största åkarnas jublande ansikten: Northug, Johnsrud-Sundby, Björgen, Johaug.

I år har den lackerats om.

Petter Northugs ansikte finns inte längre kvar.

Petter Northug är inte längre en person som den norska langrennsfamiljen är stolt över.

Han har alltid varit sin egen, mer eller mindre. Lite för stor, lite för bråkig, lite för stökig för de kärnfriska norska värderingarna. I år ännu mer än någonsin. Ni vet vad som hänt, men jag drar det i korthet ändå.

Det började under tidiga hösten 2013. Northug blev sjuk, missade flera veckor av sin grundträning och på OS i Sotji tvingades han slåss mot både sin egen kropp och de norska vallaproblemen. Jag var på plats själv, jag såg honom fly mediauppbådet som krävde svar, jag tyckte mig se en person som knappt upplevt en motgång i hela sitt liv tvingas anpassa sig till en tillvaro som ifrågasatt föredetting, i praktiken över en natt.

Sedan kom larmrapporterna. Northug hade spelat bort miljoner på poker. Northug hade knappt sovit. Northug hade…

Tja, den 4 maj blev allt det plötsligt oväsentligt. Det var då Petter Northug parkerade sin Audi i ett vägräcke med 1.65 promille alkohol i blodet, lämnade sin kompis i bilen och försökte gömma sig för polisen.

När det inte lyckades hävdade han att det var kompisen som kört.

Northugs beteende är inte exceptionellt, det är bara exceptionellt för elitidrottare. Missbrukare missbrukar, de ljuger om det, de manipulerar. Det är lättare att trilla dit när resten av livet inte riktigt går som man hoppas men – och det här är grejen – jag tror inte att allt som hänt under sommaren har påverkat Petter Northugs skidåkning negativt.

Snarare tvärt om.

Det fanns, i praktiken, två val för Northug efter hans idiotiska tilltag. Det första: Ge upp allt vad skidåkning heter som 28-åring och lämna offentlighetens ljus. Det andra: Göra det han alltid gjort – åka förbannat bra, trots konflikter.

Eller tack vare dem, kanske.

Under hela sin karriär har Petter Northug varit en katalysator för kontroverser, han har livnärt sig på att leva rövare. Hans eviga verbala påhopp, hans ständiga försök att skapa sina ärkefiender, i min värld handlar det bara om en enda sak: Att få tändvätska till att ta ut mer ur sin kropp än konkurrenterna.

Vi norrbottningar känner igen det från Linus Omarks karriär, den senaste kontroversen som Omark verkar hämta kraft från är den med förbundskapten Pär Mårts. Zlatan Ibrahimovic verkar skapa sin storhet efter samma formel.

Ju större kontroverser, desto bättre idrottare – och större än så här blir det aldrig för Petter Northug.

Northug har inte inlett säsongen bättre än han brukar, i Beitostölen såg det till och med ut som att han brydde sig enligt rapporterna. Han duckar media – förutom några få, utvalda, till exempel har SVT:s Vinterstudion en lång intervju med honom i dag – och han ser oerhört fokuserad ut.

Han har varit en bov, han har fallit djupt, hårt och brutalt.

Ändå vore det idiotiskt att räkna bort honom för gott.

När det är dags för VM i Falun kan Petter Northug vara bäst i världen.

Kanske får han till och med pryda den norska lastbilen igen.