Det är en bild som fastnar härifrån skogarna vid finsk-ryska gränsen. Sofia Henriksson, Piteå Elit, har gått i mål som ledare i damernas lopp över 10 kilometer klassiskt. Precis som alla andra ledare får hon sätta sig i tronen, på en renfäll, och vila sig.
Plötsligt får Henriksson syn på storbildsskärmen som tronar på en kulle över stadion. Där ser hon – sig själv. Under bråkdelen av en sekund ser 20-åringen uppriktigt förvånad ut.
Sedan spricker hon upp i ett stort, innerligt leende.
Inför den här världscuppremiären var jag mer nyfiken på vad som skulle hända bakom och bredvid våra två stora norrbottniska stjärnor. Vi visste att Marcus Hellner inte skulle övertyga – han kom på 27:e plats – och vi visste att Charlotte Kalla skulle göra det (hade hon fått starta efter Marit Björgen istället för tvärt om hade hon mycket väl kunnat slå supernorskan).
Det vi däremot inte hade någon koll på var de andra norrbottningarna. Magdalena Pajalas sprintpremiär i lördags var fullt godkänd, inte mer men definitivt inte mindre. En fullt normal insats. Jesper Modins återkomst slutade i fiasko, men det är mer sorgligt än överraskande.
Sofia Henriksson? Jodå, en smula överraskad är jag allt. Vi visste att hon var bra – men så här bra? Det var en historisk, fantastisk debut.
Sofia Henrikssons tolfteplats kanske inte framstår som så fruktansvärt överlägsen vid första anblicken, låt mig därför sätta den i sitt sammanhang.
Jag satte mig och jämförde med samtliga svenska landslagsdamer. Jag hittade inte någon som ens varit nära att överträffa Henrikssons placering i sin distansdebut på världscupen.
Så jag gick vidare och jämförde med herråkarna – men inte heller där hittade jag någon som kunde konkurrera.
Så låt oss istället jämföra med den största av dem alla, referenspunkten för alla svenska skidåkare av någon slags klass.
Vi minns naturligtvis Charlotte Kallas världscuppremiär säsongen 2006/2007, då hon slutade sjua på Dundret och tog ett resolut kliv in i världseliten. Det var ett grymt lopp av en 19-åring – men det var inte hennes världscupdebut.
Den kom säsongen innan, långt borta i fjärran östern, där hon först slutade på fjortonde plats i en sprint och sedan åkte in som 34:a i japanska Sapporos skiathlon.
Henriksson trivdes där på ledartronen, i strålkastarskenet, och sa att hon gärna besökte just den platsen fler gånger.
Det kommer – med den här starten på karriären vågar jag garantera det.
En annan som såg ut att mysa efter Henrikssons debut var damtränaren Mattias Persson – han insåg naturligtvis att stafettläget inför Falun-VM plötsligt ser betydligt bättre ut. Med ytterligare en klassisk åkare av rang kan Emma Wikén koncentrera sig på den första fristilssträckan och landslagets stafettlycka bygger inte längre på en, i nuläget, ganska bräcklig Anna Haag-grund.
Klart fasen att landslagsledningen dreglar efter det beskedet.