Importspelare kommer och går. De stannar någon säsong, blir lite lagom poppis bland fansen innan de drar vidare mot nya äventyr. Oftast någonstans där pengarna är större, ligan vassare och klimatet en aning bättre än i Norrbotten.
Men så finns det de som stannar och som blir en klubb trogen över tid. De är inte många – men de finns.
Plannjaikonen Eric Elliott är det bästa exemplet. Han stannade i Plannja och Luleå under sju år, 1992-99, innan han valde att gå vidare. Något Elliott kunnat göra flera år tidigare om han haft lust.
Det gjorde honom till den störste av alla.
Men att bara spela i klubb under lång tid gör inte en spelare per automatik populär i de breda folklagren. Det måste till något mer. En särskild karisma, ett spel som sticker ut och ett sätt att vara som ”går hem” hos många. Även utanför den snäva basketfamiljen.
Eric Elliott hade allt det där.
Luleå Baskets Katie Bussey också.
Än är hon inte på Elliott-nivå.
Det hon redan har är spelet, SM-gulden och vinnarmentaliteten. Hon har en personlighet, en utstrålning och alla de ledaregenskaper som krävs.
Det enda Katie Bussey inte har är tiden och hur framtiden kommer se ut vet ingen. Men jag skulle bli förvånad om inte ”äktenskapet” mellan henne, Luleå Basket, Norrbotten och Luleå fortsätter i några år till.
Det tjänar alla på.