– Det är lugnt, det går bra för dem. Det var lite problem i början att gå på hockey men nu har det som sjunkit in, säger Filip Haara och blickar ut över ett av Skellefteå AIK:s träningspass under slutspelet.
Vi sitter på läktaren i Skellefteå Kraft Arena. Joakim Lindström skjuter ett skott i krysset, Bud Holloway och Viktor Arvidsson kommer ner för trappan på ena kortsidan. Det är slutspelsfeber i ”schtaan”, men för Filip Haara, 18, har de senaste månaderna mest handlat om bearbetning och att anpassa sig till ett nytt liv.
Ett liv utanför hockeybubblan.
I höstas tog han beslutet att lägga av. Upprepade hjärnskakningar och diskbråck tvingade honom att kasta in handduken – som 17-åring. Bara tre år efter att han kom före exempelvis Lucas Wallmark och André Burakovsky i TV-puckens poängliga.
– I början var det ilska. Sen var jag så klart ledsen och det var en tomhet. Samtidigt var det en lättnad att slippa känna pressen, att hela tiden komma tillbaka och behöva jaga efter de andra, säger Filip Haara innan han nedstämt tillägger:
– Det känns som att jag inte riktigt har fått chansen sen jag kom hit, jag har ju bara varit skadad.
Hade det känts bättre om du hade fått kört igenom junioråren och att karriären sen inte riktigt hade blivit som du tänkt dig?
– Jo, absolut. Nu kan jag som sitta och fundera... ”Tänk om jag inte hade blivit skadad, vad hade kunnat hända då?”.
Var hamnar funderingarna?
– Ja, men... Vem vet liksom. När man kom hit, inte för att skryta nu, så hade jag talang. Och här är det bästa stället att utveckla talangen...och så blir man skadad direkt. Det hade kunnat bära långt.
I dina drömmar, var ser du dig?
– Här, med a-laget kanske.
Det var under försäsongen 2012 som den värsta smällen kom. I en match mot Djurgården tacklades han medvetslös.
– Det enda jag minns är att jag vaknar upp i omklädningsrummet. Min pappa var där, han fick panik. Så direkt när jag vaknade skrek han ”nu är det över, nu blir det ingen mer hockey”. Men det tog han tillbaka ganska snabbt. Man förstår ju att föräldrarna är oroliga när det händer något sånt där, det var ju tredje gången på sju månader. Det kan inte vara roligt.
Smällen mot Djurgården höll honom borta nästan hela den säsongen och under den vintern genomgick han en stor utredning på idrottsmedicin i Umeå för att ta reda på hur hjärnan har påverkats av alla smällar.
– Det är nog bland det värsta jag har gjort faktiskt. Så fort jag läste något fick jag ont i huvudet och så skulle jag sitta där och läsa fyra gånger per dag, en timme vardera. Efter varje sånt pass var jag tvungen att gå och lägga mig. Jag blev helt slut i hela kroppen.
Du var där en vecka, vad konstaterade man?
– Jag hade fortfarande problem med minnet tror jag. Komma ihåg vissa grejer. Men det var ingenting på hjärnan som var skadat utan den var fortfarande svullen efter smällen. Så det var skönt att höra.
Fick du klartecken att spela då?
– Ja, fick jag klartecken?
Det var det där med minnet...
– Haha. Nä, men. Det var väl så att de sa att jag som inte har några skador och att jag får känna själv när jag känner mig redo att köra igen.
Han kände sig fräsch och gjorde comeback i J18:s slutspel våren 2013.
Då kom nästa bakslag – i fjärde matchen.
– Jag kanske gick på lite för tidigt. Mot Leksand fick jag fick en liten, liten smäll mot huvudet. Och då kände jag direkt att det inte går. Jag var tvungen att springa ut i omklädningsrummet, jag blev yr och var tvungen att spy. Det blev min sista match. Efter den låg jag hemma på rummet i 2-3 veckor med en kall handduk på ansiktet.
I somras gjorde 18-åringen ändå ett sista försök. Då, under fystesterna, small det till ryggen och efter en magnetkameraundersökning stod det klart att talangen ådragit sig diskbråck.
Då fick det vara nog.
– Jag hade redan missat så mycket och det skulle ta tid att fixa. Det orkade jag inte med psykiskt, säger Haara innan han utvecklar:
– Det var väl också det som behövdes. Jag kunde inte gå runt och ha en sten i magen varje dag och veta att när man kommer tillbaka så kanske man blir skadad igen. Det var en konstant press och ångest att jag hade missat så mycket. Sen kände jag att Skellefteå hade gjort så mycket för mig och så var jag bara skadad hela tiden och jag kunde inte kunde prestera för dem. Men visst var det ett tufft beslut, samtidigt var det en sten som släppte från hjärtat.
Är hjärnskakningar ett problem?
– I svensk ishockey? Absolut. Det är mycket snack om att vi måste få bort hjärnskakningar men jag tycker inte mig se någon skillnad när det väl kommer till tacklingarna. Det är något vi måste få bort, det förstör ju personers liv.
En karriär är över, men kanske en annan nu tar vid. 18-åringen valde att börja plugga till personlig tränare när han började gymnasiet i Skellefteå.
– Det kändes som ett jobb jag hade kunnat hålla på med utifall det inte skulle bli något med hockeyn. Det var väl tur att jag valde det men nu får jag kanske ångra att jag inte valde ekonomi eller nåt. Personlig tränare är väl inte riktigt något man kan leva på. Det tar några år att jobba upp ryktet.
Du hade ändå en tanke.
– Ja, det tycker jag väl att man ska ha. Vem vet, allt kan hända i hockey. Och står man då där utan utbildning känns det riktigt surt. Så det är alltid bra att ha...
Visdomsord från dig.
– Jag ska väl inte sitta här och säga att jag är världens gullgosse i skolan men det är alltid bra med en utbildning.
Så din uppmaning till alla unga spelare får bli ”skaffa en utbildning”.
– Ja, man vet aldrig vad som händer. Så det är mitt råd.